Fördöma kättarna eller reformera tron

Spelplanen växer sakta fram på bordet. Kort läggs i fina högar. Tärningar kastas. Små, små trähus placeras ut på planen. Allt medan Peter Wrede bläddrar i den 12 sidor långa regelboken.
– Det ser tilltalande ut rent spontant, säger Richard Böhme och plockar fram små fyrkantiga brickor med silvermynt på.
– Måste man kriga, kan man inte missionera också? vill Jakob Meijer veta.

En titt i regelboken. Jo, det kan man – kriga först och missionera sedan, läser Peter Wrede.
– Ska vi alltså komma ihåg allt det här? utbrister Moa Warnqvist, en halvtimme in i regelboken.

Så bestämmer de sig för att köra igång. Peter Wrede inleder och får snart ett ”silver” från banken. Tio minuter senare slår Jakob Meijer fast att han leder efter att ha beslutat sig för att kriga och fått ”plus ett”.
– Utvecklingsfasen är nu över och historiefasen tar vid, konstaterar Peter Wrede, som funnit sig i rollen som regelläsare.

Richard Böhme ställs snart inför valet att fördöma kättarna eller reformera tron. Efter någon minuts betänketid väljer han sistnämnda med motiveringen ”Jag tänkte försöka göra en Gustav Vasa. Kyrkan är min”.
– Mesigt att reformera säger Jakob Meijer, plockar upp en ny spelattiralj – Historieboken – och läser vad

Richard Böhmes val får för konsekvens:
– Du misslyckas och kastas in i inbördeskrig och tvingas kassera ett jordbruk, säger Jakob Meijer, inte helt utan att dra på munnen.

Nästa drag är Peter Wredes. Han får chans att alliera sig med Richard Böhme, och tillsammans försöker de slå de ner upprorsmakarna.
– Det här påminner om spelet Settler, fast mer avancerat, säger Moa Warnqvist, och kastar tärningen.

Plus tre i spannmål.
– Settler är ett spel som brukar spelas på nationerna, fortsätter hon. Historia har hämtat mycket därifrån.

Klockan tickar på. En timme går snabbt. Två timmar också. Det är dags att avbryta – en spelare måste iväg på en kvällsföreläsning. Spelarna räknar och lägger ihop. Att Richard Böhme har segrat står klart efter en stund.
– Om jag hade någon taktik? Överlevnad säger han och skrattar.

Vad tycker ni om spelet?
– Snyggt och välgjort. Vi skrattade mycket – vilket är ett gott betyg. Man ska ha roligt när man spelar brädspel, säger Jakob Meijer.
– Det kändes proffsigt och även om jag inte brukar spela den här typen av spel så var det roligt att etablera och bygga, säger Moa Warnqvist

Det som drar ner betyget, menar panelen, är att spelet var svåröverskådligt.
– Visst ska det vara avancerat, men det är trist när man inte kan komma in snabbt i spelet, tycker Moa Warnqvist.
– Ett tips är att sätta sig in i reglerna innan man börjar, summerar Richard Böhme.
– Det blir nog roligare om man spelar flera gånger, tror Peter Wrede, och fortsätter:
– Hur var det nu man skulle göra för att delta i utlottningen av spelet?

Panelen är enig: Historia får tre av fem i betyg.

nbsp;

nbsp;

ERGOS SPELPANEL:

Moa Warnqvist
Gör: Pluggar masterprogrammet i engelska (har en kandidat i språkvetenskap).
Favoritbrädspel: Frågesportspel, eftersom jag är en riktig språknörd.
Bästa spelminne: Party Alias är en favorit på förfesterna – där gissar man ord samtidigt som man till exempel står på ett ben

Peter Wrede
Gör: Läser Juridikprogrammet, samt lite svenska och historia.
Favoritbrädspel: Arkham Horror, Yatzy eller Trivial Pursuit (den enda som har besegrat mig de senaste tio åren är mamma).
Bästa spelminne: Backgammon på däck ombord på ostindiefararen Götheborg någonstans ute på Nordsjön.

Jakob Meijer
Gör: Webbredaktör på Ergo.
Favoritbrädspel: Diplomacy och Expedition Robinsson från 1999.
Bästa spelminne: Alla Backgammon-partier med far och bror.

Richard Böhme
Gör: Läser litteraturvetenskap, men befinner mig för tillfället i lite av ett akademiskt limbo.
Favoritbrädspel: Först tänkte jag svara Trivial Pursuite – för spelar jag något nu för tiden är det ofta av det slaget. Men vid närmare eftertanke så måste jag tveklöst säga Drakborgen.
Bästa spelminne: Härrör från Drakborgen. En kompis blev anfallen av en jättespindel som höll fast honom i så där en sex drag, minst. Eftersom spindeln emellertid inte hade ihjäl honom utan endast gradvis försämrade hans hälsa kunde vi bara komma till slutsatsen att den på något vis antastade honom. Detta blev startskottet för ett långtgående internt skämt som nio år senare är igång. Jättespindeln förblir en maskot för de som var med den där ödesdigra kvällen...