På Accras gator lever hoppet

När avgasrörets skrammel plötsligt tilltar i styrka glömmer jag bort hur min skjorta klibbar mot sätet. Minibussen är fullproppad, men de andra resenärerna är för uppslukade av ett humorprogram på radion för att märka något. De höga skratten lyckas nästan dölja det oroväckande ljudet. Vi är ungefär 20 personer som klämt in oss i en tro-tro, ett av Ghanas alla älskade dubbelord och den enda kollektivtrafik som huvudstaden Accra erbjuder. Mitt möte med ledaren för en lokal NGO – ickestatlig förening – börjar om tio minuter och jag inbillar mig att om bara trafiken flyter på så kan jag hinna precis. Då brakar bussen ihop. Ut i den 30-gradiga solen och leta upp en ny. Resan kostar runt tre kronor, så jag låter bli att kräva några pengar tillbaka. Andra tro-tros brummar förbi och ropar ut ändhållplatsen. En svärm försäljare med varorna i stora byttor på huvudet kommer fram snabbt.
– Obroni, obroni (“Viting”) Buy something from me

Jag skulle vilja säga att jag hamnat på en marknad, men i själva verket är hela Accra något av en marknad. Den som tror att fattigdom beror på lathet har inte sett den iver med vilken alla försäljare försöker tjäna hederliga pengar. I stort sett varje gata är fylld av ett myller av människor som hoppas sälja telefonkort, begagnade kläder och vattenpåsar. Problemet är bara att det inte finns någon köpkraft. Jag inser snabbt att det är svårt att få strosa ifred på stadens gator. I Afrika är vitt än så länge pengarnas färg.
Det går alltid snabbt att hitta en buss – det är resan genom trafikkaoset som tar tid. Jag är 20 minuter sen, men har filat på en utmärkt ursäkt. Den kommer dock aldrig till användning, för min intervjuperson Farouk kommer dit först tre timmar senare. Det är min första vecka i Ghana, och jag reviderar snabbt antalet möten jag fortsättningsvis försöker klämma in på en dag.

Jag är en av de tusentals studenter som sedan starten 1968 mottagit Sidas MFS-stipendium för att göra en fältstudie i ett låginkomstland. Syftet är att ge studenten erfarenheter av globala sammanhang, och institutionen internationella kontakter. Själv ville jag till ett land i Afrika som det inte forskats på för mycket, som var demokratiskt och fredligt, samt engelskspråkigt.

Gatlyktor är bara en av alla bekvämligheter som jag får klara mig utan. De första veckorna bor jag hos en lokal värdfamilj, och på väg hem en av alla mörka kvällar märker jag att en ung man följer efter mig. Jag kan knappt urskilja hans ansikte, men jag ser att han bär på en machetekniv. På stegen i gruset hörs att han närmar sig snabbt. Skulle jag springa, förbereda en försvarsmanöver, be en bön? Det är bara ett par steg kvar när han säger:
– Mister, do you have any work for me?

Han är en ung trädgårdsarbetare med sitt arbetsredskap. Jag skäms något, och inser att det kommer att ta ett par veckor innan jag ruskat av mig de fördomar som vi kanske intellektuellt har besegrat, men som ändå sitter kvar i vårt kött.

Den unge mannen är bara en av landets alla informella arbetare. Det märks överallt: barnen som skyfflar jord på alltför skumpiga vägar och hoppas på en slant av välvilliga trafikanter; mopedtaxiföraren som pilar förbi trafikstockningarna; och den självskolade guiden som hälsar dig med ett leende så snart du går av bussen. Problemet är inte arbetslöshet – de flesta arbetar hela dagen. Problemet är att många knappt får någon lön.

Det är lördag och samlingslokalen på den lilla muslimska grundskolan har börjat fyllas. En lokal organisation har bjudit in unga kvinnor från stadsdelen Nima, och 23-åriga Fatima gör några sista förberedelser. När allt till slut är på plats räcker hon mig en läsk med maltsmak, en västafrikansk specialitet. Jag smuttar artigt och funderar över om extra söt läsk verkligen behövs. Trafik, dåliga vägar, långa arbetsdagar – det finns många faktorer som konspirerar mot möjligheten att börja i tid, så vi hinner byta några ord.
– Fattigdom, kulturella föreställningar och tidiga graviditeter gör att kvinnor inte har samma möjligheter att utbilda sig. Vi vill stärka deras röst i samhället.
Till slut har ett sjuttiotal unga kvinnor med vita huvuddukar satt sig i plaststolarna. Jag och ett gäng nyfikna pojkar i 10-årsåldern får dock vänta utanför. De protesterar inte, utan sätter i stället igång en fotbollsmatch. Skolan befinner sig på en liten kulle, och i bakgrunden trängs Nimas minareter och täta hustak.

När mötet är över tar min vän och statsvetarkollega Abdul Rashid Alhassan mig på en promenad genom stadsdelens trånga gator. Precis som barn, hönor och getter försöker vi undvika att trampa ned i de öppna kloakernas blåfärgade sörja. Jag är där för att intervjua människor om politiskt deltagande, och Abdul Rashid Alhassan har precis rätt kontakter. Jag får tala med lokalpolitiker, präster, och vanliga invånare. Alla säger de samma sak. Det är något fel med politiken i Ghana. Jag minns Fatimas ord:
– Politiker i Ghana verkar ha något slags sjukdom. Och om du själv bli politiker så kommer du också att smittas. Korruption är ett stort problem. De lyssnar, men gör ingenting.

Abdul Rashid Alhassan berättar om ett projekt för att bygga ett dräneringssystem som skulle säkra stadsdelen från översvämningar. Vattenmassorna hade redan förstört ett stort antal av de dåligt byggda husen. Men pengarna från Världsbanken tog underligt nog slut, och invånarna verkar överens om att de hamnat i någon politikers ficka. Ungdomar från stadsdelen demonstrerade och politikerna tvingades lova att färdigställa projektet.

Geografen Mike Davis kallar området kring Ghana för ”den urbana fattigdomens största fotavtryck på jorden”. Och till skillnad från tidigare urbaniseringsvågor drivs denna inte av tillväxt. Snart kommer hälften av världens befolkning att bo i slum. Där det offentliga inte levererar finner de rika privata lösningar: fyrhjulingar för att kunna köra på de dåliga vägarna; vattentank och generator när vatten och el inte vill flöda; murar och vakter när natten känns osäker.

Men för invånarna i stadsdelar som Agbogbloshie och Old Fadama – även kallade ”Sodom och Gomorra” – finns inga sådana möjligheter. Utan rinnande vatten, toaletter och elektricitet blir varje dag en kamp. Bland sopbergen letar barn efter elprodukter som kan monteras isär och säljas vidare för någon slant. Tack vare biståndspengar kan vissa NGO:er åtminstone lära dem att montera isär apparaterna med verktyg i stället för med farliga syror. Många av dessa sopor som fyller luften med gifter har sitt ursprung i Väst. Ghana har haft en rekordtillväxt under 00-talet – men landet har fortfarande en lång väg att gå.

Vissa väljer att fly. Tillsammans med en annan student besöker jag en konstutställning om afrikansk utvandring till Europa. Konstnären har själv försökt lämna kontinenten flera gånger, och berättar om de vänner han förlorat under Saharas dödliga sol. Han kommer dock att försöka igen snart.
Samtidigt bubblar landet av hopp, initiativ och politiskt intresse. Taxichaufförerna lyssnar i stort sett bara på politisk radio, och alla är ivriga att prata om den senaste korruptionsskandalen. Det har dock ännu stannat där, och några massrörelser att tala om har vi ännu inte sett. Men Abdul Rashid Alhassan vet att något kommer att hända. Ghana var det första afrikanska landet att bli självständigt, vilket flaggans svarta stjärna ständigt påminner om.
– Ghanas folk kommer att resa sig snart. Det är bara en tidsfråga.