Olika medel – samma mål?

Vad brinner du för? frågar Uppsala studentkår på facebook samtidigt som de delar en Ergolänk till artikeln Ockupanter i uppstart. Branden verkar inte hålla till just i det kommentarsfältet; ingen har svarat ännu.
Men nog tycker även studenterna utanför klicken av kåraktiva någonting om utbildningspolitiken. När hundratals personer 14 november 2013 slöt upp nedanför universitetshuset med banderollen Vårt universitet är inte till salu i en manifestation mot förslaget om privata högskolestiftelser verkade det så. Förutom facklor brann definitivt någon sorts engagemang – mot vad man ansåg vara en kommersialisering av högre utbildning, mot vinstintressen i högskolan.

Varför gör ni inte det här inom Uppsala studentkår? frågar jag en av deltagarna på uppstartsmötet för Ockupera universitetet, det nätverk som bildats ur manifestationen men som nu har fler högskolepolitiska frågor än så på sin dagordning.
– … de är väl inte politiska på det sättet?

UUS, partiet som just nu styr, är i och för sig inte knutna till något politiskt parti, förklarar jag, men de skulle nog säga att de är politiska.

Ja, det skulle de.
– Vi har drivit alla de här frågorna säger Uppsala studentkårs ordförande Fredrik Pettersson.

… som talade på manifestationen mot stiftelseförslaget och som motsatt sig studieavgifter i alla dess former. Som av allt att döma delar oron för privata intressen i högre utbildning och skriver under på allt Ockupera universitetet hittills drivit.
Har Uppsala studentkår blivit beskyllda för att bedriva vänsterpolitik i dessa frågor?
– Ja, säger Fredrik Pettersson, vars parti inte själva placerar sig på höger- vänsterskalan.

Någon motsättning finns alltså inte mellan Uppsala studentkår och Ockupera universitetet. De senare har tvärt om fått en del praktisk hjälp av Uppsala studentkår i sitt arbete. Men vem som initierade och vem som hängde på inför 14 november är fortfarande ett faktum.
– Skulle inte vi ha engagerat oss då kanske inte studentkåren hade gjort det, gissar Emil Karlsson, en Ockupera universitetet-medlem.

På 1960-talet skulle det kanske vara Uppsala studentkår som ordnade en sådan här manifestation. Har aktionen flyttat ut ur kåren?
– Jag tror att Uppsala studentkår har mognat, och fått fler verktyg, föreslår Fredrik Pettersson istället.

Och rent fysiskt ockuperar kårerna mer än Ockupera universitetet: stolar på sammanträden, en post i universitetets budget avsatt för studiebevakning, en röst när många saker ska bestämmas. Men det syns inte särskilt mycket.
– Om man jämför med 1960-talet så sitter vi runt borden idag, sitter med och fattar besluten. Vår största påverkan i stiftelsefrågan skedde i formandet av universitetets åsikt. Det är betydligt effektivare, säger Fredrik Pettersson.

Aktionen för att väcka debatt är inte borta, tror han, men har blivit ett av många medel, och som man snarare tar till när allt annat är uttömt.
Är det ändå ett misslyckande att alla de här studenterna som engagerar sig utbildningspolitiskt inte söker sig till kåren?
– Absolut, säger Fredrik Pettersson, som tror att de trots skillnader i hur organisationerna arbetar skulle kunna hitta en kanal i Uppsala studentkår.

Både Ockupera universitetet-medlemmarna och Uppsala studentkårs ordförande ger alltså snarast bilden av att man vill arbeta på olika sätt. Strukturen i det förstnämnda är platt, utan ordförande eller ens talespersoner, utan åsiktsdokument. Emil Karlsson var med när man försökte skriva någon sorts manifest. Det gick inte, åsikterna går isär för mycket. Det är ingen svaghet tror han, tvärt om.
– Man måste inte skriva under på en hel uppsättning idéer för att vara med, vad vi tycker är inte skrivet i sten.

Samma sak gäller för vad man ska ta sig för:
– Det handlar inte bara om att bedriva politik, utan om att uppmärksamma och diskutera saker. Det blir kanske en annan sorts aktivism än hos kåren, säger Emil Karlsson.
Kanske ligger Ockupera universitetets sätt att arbeta närmare till hands för många, tror han.
– Det tycks vara vanligare nu att man engagerar sig i sakfrågor och i rörelser som finns specifikt för dem.

Att kårerna blivit fler, genom att Uppsala teknolog- och naturvetarkår numera är formell kår, är en annan sak han nämner: för att kunna inkludera alla studenter kan ett nätverk som Ockupera universitetet vara bättre än att gå via en specifik kår. Sedan är inte heller formen nödvändigtvis permanent:
– Vi är ganska mycket i början nu, testar och ser vad som händer. Vi kommer att känna av vad som behövs sedan, säger Emil Karlsson.

Oavsett så ligger nätverket långt ifrån kårernas val, fullmäktigemöten och åsiktsprogram. Det ger en annan frihetsgrad, som man kanske vill ha, resonerar Fredrik Pettersson:
– För att agera i Uppsala studentkårs namn behöver man hålla sig till en viss struktur. Det är i någon utsträckning en tröskel, men samtidigt det som gör oss till någonting annat än ett löst sammansatt nätverk.