När det värsta inträffar

Döden – det enda som är säkert här i livet, men som ändå sällan känns särskilt närvarande i studentsfären. När man är ung är man odödlig och världen ligger för ens fötter. Just därför blir döden så påtaglig när den gör ett sporadiskt nedslag i studentkorridoren, på nationen eller bland ens kurskamrater.
En person som fått erfara detta, inte bara en, utan två gånger, är Karl Lundin, en före detta Uppsalastudent, som nu pluggar i Stockholm.
– Den första var en kille i min korridor. Han var väldigt tyst och man såg inte så mycket av honom, han höll sig mest för sig själv.
När Karl Lundin kom hem efter en helg i Stockholm möttes han av sina korridorsgrannar som undrade om han kände till vad som hade hänt.
– De sa att han hade begått självmord. Det var väldigt chockerande precis när jag fick reda på det, men i och med att jag inte kände honom så väl så gick det ganska snabbt att återgå till vardagen. Det är märkligt hur fort man kan glömma bort händelser som denna, men man är ju någonstans ändå medveten om att folk går bort ibland så man lär sig att acceptera det.
Det har gått några år och bilden är lite luddig, men Karl Lundin drar sig till minnes att Studentkyrkan på något sätt hörde av sig, via telefon eller genom att de satte upp en lapp i huset med en uppmaning att kontakta dem om man behövde prata.
– Om jag inte minns fel så beslutade hyresvärden att ingen skulle få flytta in i det berörda rummet på ett år eller så, just för att undvika att man skulle förknippa rummet med självmordet.

Den andra gången var det Karl Lundins nationsvän, Jesper, som begick självmord.
– Vi var klubbverkare tillsammans och umgicks ganska mycket på nationen. Det var inte så att vi hängde med varandra utöver det, men vi var ändå ganska nära. Jag uppfattade aldrig att han mådde dåligt. När vi snackade var det mest om vanliga grejer, brudar och spel som StarCraft och så. Han gillade verkligen StarCraft.
Även den här gången var Karl Lundin i Stockholm när självmordet inträffade. Klubbverket arrangerade en gask där det var tänkt att Jesper skulle hjälpa till. Men han dök inte upp.
– De försökte ringa honom, men fick inget svar. Ingen tyckte att det var så konstigt, ibland kommer något i vägen eller så glömmer man bort att man ska jobba.
Väl tillbaka i Uppsala skulle Karl Lundin gå på ett möte på nationen.
– Jag var lite sen så jag försökte tänka ut en ursäkt på vägen dit. Men när jag kom fram satt det en lapp på dörren där det stod att nationen hade stängt. Jag gick in i huset och då såg jag att alla stod samlade och såg ledsna ut. Jag förstod ingenting och folk kom och kramade om mig. De berättade att Jesper hade tagit livet av sig.
Kyrkan fanns på plats för att informera och erbjuda stöd och Karl Lundin tyckte att nationen hade ordnat allt väldigt väl – det minne han har av stunden är ändå fint, menar han.
– Kuratorerna mådde ju också väldigt dåligt av det som hade inträffat och var märkbart ledsna. De hade ett föredömligt beteende och visade sina känslor väldigt öppet så det fanns ingen prestige i att försöka dölja sin sorg. Jag kände väl lite att jag kanske inte var så påverkad som jag borde ha varit – skämdes nästan när så många runt omkring mig grät.
Karl Lundin och några andra från nationen åkte till Jespers födelseort för att gå på hans begravning.
Även när Jesper dog erbjöd Universitetskyrkan samtal för de som ville, men Karl Lundin kände inte att han behövde det.
– Vi kunde ta hand om varandra på nationen. Om man hade behov av att prata fanns det någon som lyssnade.

Att, som Karl Lundin, behöva uppleva att två unga studenter i ens närhet dör med ganska kort mellanrum är inte särskilt vanligt. Enligt Karin Borg, präst på Universitetskyrkan, dör i snitt två till tre studenter per termin som pluggar vid Uppsala universitet, även om det kan variera mycket.
– De vanligaste dödsorsakerna är suicid eller olycksfall, men även sjukdomsfall förekommer då och då, säger hon.
Universitetskyrkan sitter i en krissamverkansgrupp tillsammans med representanter från Studenthälsan, univeristetet, Kuratorskonventet, de olika kårerna och säkerhetsansvarig på SLU. När de får reda på att en student har gått bort försöker de omedelbart ordna så att information går ut till alla berörda och ser till att den går ut på rätt sätt.
Kuratorskonventets ordförande, för närvarande Victoria Lindqvist, har i uppgift att kolla upp vederbörande i kårens och nationernas medlemsregister, Melos, för att kartlägga studentens studiesociala nätverk och om denne har varit nationsaktiv; hon är ansvarig för att kontakta de nationer som den avlidna studenten eventuellt har varit aktiv i.
De olika instanserna samarbetar så att stöd och hjälp ska finnas till hands för de som behöver det under hela krisprocessen.
– Vi finns där från den första akuta krisen till enskilda samtal för de som behöver det längre fram. Studenthälsan erbjuder tre gratis samtal till de drabbade och då räcker det med att man uppger namn på den bortgångna så får man hjälp. Hos oss på Universitetskyrkan är man välkommen på enskilda samtal gratis så länge man känner att det behövs, säger Karin Borg.

Men det finns något av en lucka i krisberedningen när det kommer till hur mycket stöd och hjälp korridorsgrannar erbjuds när en av de boende i korridoren går bort.
– När polisen kommer till en korridor efter att en orolig förälder, eller någon annan, har hört av sig för att de inte har kunnat få tag i en person på länge, så får de inte berätta för korridorsgrannar vad som har hänt. Korridorsrum betraktas som enskilda boenden, trots att man ofta delar kök, vardagsrum och ibland även dusch och toalett med sina grannar. Man räknas inte som anhörig trots att korridoren ibland kan bli som ens familj när man pluggar, säger Karin Borg.
Om det visar sig att en student har gått bort i sitt korridorsrum bestämmer vederbörandes familj om de vill underrätta grannarna om vad som har hänt. Och ibland kan de anhöriga vara så uppe i sorgen och saknaden efter den bortgångna att de kanske inte orkar eller klarar av att underrätta andra, även om intentionerna funnits.
Fastighetsägarna får inte själva informera om vad som har hänt utan tillåtelse och Karin Borg menar att det ibland kan gå lite väl lång tid innan korridorsgrannar får reda på vad som har hänt. Då och då har det också hänt att bördan att informera den nya hyresgästen om vad som har skett i rummet hamnar på grannarnas axlar.
För att fylla upp den här luckan i krishanteringen har Universitetskyrkan inlett ett projekt som förhoppningsvis ska göra att korridorskamrater slipper mantla informationsansvaret och får tillgång till stöd och hjälp på ett mer effektivt sätt.
– Vi har påbörjat en kartläggning för att inleda samarbete med intendenter på de olika studentboendena så att vi ska bli kontaktade om någon i en korridor dör. Men projektet är än så länge i sin linda, säger Karin Borg.
Varje termin har Universitetskyrkan en sorgegrupp som man kan ansluta sig till om man behöver stöd och är mellan 20 och 35 år. De träffas runt sex gånger per termin.
Hjälp finns alltså för de som behöver den, men kan och vågar alla söka hjälp?
Tror du att en del kanske drar sig från att söka hjälp och stöd när någon i deras närhet har gått bort för att de kanske upplever att de inte kände personen tillräckligt väl för att egentligen ”behöva” stöd?
– Jag hoppas verkligen att vi lyckas förmedla att alla är välkomna till oss på Universitetskyrkan om de behöver stöd, oavsett anledning. Ibland behöver man ju inte ha känt den bortgångna särskilt väl för att ändå påverkas och för att tankar om döden ska infinna sig och då kan det vara skönt att ha någon att prata med, säger Karin Borg.

nbsp;

Jesper hette egentligen något annat