“Du kan säga han”

Det är tidig förmiddag. Vintern med sin jämnvita himmel kikar in genom källarfönstren vid taket och försöker förgäves dränka den vitmålade källarlägenheten i kyla och februariblask.
Här inne är det varmt.
Nästan för varmt, efter den raska 20-minuterspromenaden som tog mig ut mot Svartbäcken i snålblåst. De levande ljusen, golvvärmen och, vad jag tycker mig känna, ånga från en nyss använd dusch värmer snabbt upp ända in i märgen.
Jag och Charlie sitter i hans och sambon Jennys soffa. Han pluggar engelska på c-nivå, med inriktning litteratur. Kandidatuppsatsen ska handla om gotisk litteratur från amerikanska södern, med William Faulkner och Cormac McCarthy som huvudförfattare.
Så vad blir temat för uppsatsen? Eller det kanske är för tidigt att säga…
– Lite genusaktigt tänker jag mig. I den här genren är det väldigt få kvinnliga karaktärer och när de väl finns med så är de döda eller mördas, säger Charlie.
Genus ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat tycks det. Lite senare kommer han att förklara att han är lika kritiskt ställd till patriarkatet som han var innan; att det nästan är jobbigare att se strukturerna nu för att han har märkt hur trång mansrollen som man måste passa in i är.
– Och jag passar inte in i den.

För ganska exakt ett år sedan bytte Charlie namn juridiskt till just Charlie.
Varför Charlie?
– Jag fick lite bråttom när jag skulle lämna in ansökan om namnbyte och då hamnade valet på Charlie. Det är ett någorlunda genusneutralt namn och jag kände att det var ett lagom stort steg att ta.
Idag är Charlie 21 år (”Jag blir 22 i år”). I gymnasiet kom han ut som lesbisk och manligt pronomen har han bara använt i ett år. Trots det har han aldrig blivit man. Det är något han alltid har känt att han är.
– Jag har alltid tänkt ”varför säger du att jag är tjej?” Men det var väl först i puberteten som allt slog till – kroppen började utvecklas på ett sätt som jag inte tyckte att den skulle. Jag blev deprimerad ett tag och ville absolut inte erkänna för mig själv att jag var trans.
I september förra året påbörjade han en könsutredning i Stockholm och i mars eller april räknar han med att utredningen kommer att vara klar. Han har fått träffa överläkaren på avdelningen för att berätta vad han vill få ut av utredningen och den kommande behandlingen.
–...om jag vill göra några ingrepp, få hormoner, byta juridiskt kön och om jag vill plocka ut könsceller, vilket jag har gjort.
För bara tre år sedan var det sistnämnda inte ett val som erbjöds till transexuella, innan lagen om tvångssterilisering togs bort.
– Det ju helt sjukt egentligen och det är konstigt att det inte togs upp tidigare, säger Charlie.
Nästa steg i utredningen är ett anhörigmöte för hans nära och kära där de får chans att ställa de frågor de kan tänkas ha, som de inte vill ställa när Charlie är med, till utredningsteamet. Därefter får han träffa en psykolog som ska fastställa att han verkligen är trans, alltså ge honom den psykiatriska diagnosen transsexualism.
– Efter diagnosen skickas remisser till plastikkirurg för de ingrepp jag vill göra. Hormoner får jag ta resten av livet om jag vill och om jag behåller mina äggstockar kan jag sluta med testosteron och gå på hormoner som produceras naturligt i min kropp. Men väljer jag att operera bort min livmoder måste jag ta testosteron hela livet.
Hur blev reaktionen från din familj när du kom ut som trans?
– Det är ett ganska stort kliv från att säga att man är lesbisk till att berätta att man ska korrigera sitt kön. Men jag har pratat mycket med mina föräldrar om det här sedan jag insåg att jag var trans och de har gått på träffar och mött föräldrar till andra transpersoner. Min farmor har följt med också, hon är jättegullig. De har inte haft några problem med att jag är trans, men det är klart det har varit en omställning för dem.

Men det är inte bara sin familj som Charlie måste förhålla sig till. Som student har han kastats in i flera nya sammanhang där han, på gott och ont, tvingats välja mellan att outa eller inte outa sin könsidentitet.
– Just vid uppropen har det ibland varit lite krångligt. De listor de har kommer från antagning.se och de uppdaterar inte namnen från Folkbokföringsregistret, så man måste skicka in brev till dem och berätta att man har bytt namn och det förstod inte jag först. Så under två terminer stod mitt gamla namn med på uppropslistan, trots att mitt nya namn stod på studenportalen. Det var lite jobbigt.
Fick du rätta dem då?
– Första gången fick jag göra det. Andra gången skrev jag till dem i förväg och förklarade ”det här är mitt gamla namn och här är mitt nya namn”. Så fick jag göra även innan mitt namnbyte hade gått igenom, då fick jag vänta ungefär sju veckor. Jag mejlade mina föreläsare och sa ”snälla säg inte det här namnet när du kollar närvaro”.
Numera brukar de flesta föreläsare använda rätt namn och pronomen.
– Det gäller att verkligen försöka nå ut till dem och förklara att det här är en stor grej för en – varje gång någon säger fel känns det som ett slag i magen. Du skulle inte envisas med att säga Lisa till någon som heter Lovisa. Det är en otroligt stor grej för en transperson, det kan förstöra hela ens dag.
Har du varit med om någon särskilt jobbig incident under din studietid?
– Ja, en gång när jag skrev salstenta. Tentavakten, en äldre kvinna, kom fram och kollade mitt leg och sa ”det här stämmer ju inte, det är en tjej på det här ” Det var väldigt jobbigt. Varför måste de kommentera ens leg? När alla sitter där tyst på en rad.
Också vid nationsbesök kan obekväma situationer uppstå. Till skillnad från toaletterna på campus så är nationernas dito ofta uppdelade i “damer” och “herrar”, vilket har gjort att Charlie vissa gånger har känt att han inte riktigt är välkommen (“Det är som att jag inte passar in någonstans – jag ser för maskulin ut för damernas och för feminin ut för herrarnas”).
Och på de mer traditionsbundna sittningarna kan det vara svårt att dölja sin könsidentitet då gästerna ofta placeras varannan dam, varannan herre till bords.
– Jag har bara varit på en sådan gask, de andra har inte haft den typen av bordsplacering. Men den jag var på var otroligt jobbig. Det här var 2013, när jag läste fysik, innan jag hade kommit ut som trans och då fick jag sitta som tjej. Jag hade dock kostym på mig, annars hade jag struntat i att gå, klänning har jag aldrig gillat. Förutom att bordsherren ska dra ut stolen åt damen är det också hela grejen med att damer och herrar skålar olika.

Studietiden har så klart inte enbart bestått av jobbiga incidenter kopplat till Charlies könsidentitet. Det var under sitt första studieår som han, både för sig själv och omgivningen, först vågade erkänna att han var trans.
– Jag träffade en transtjej när jag läste fysik – vi gick båda utbildningen någon månad, sedan hoppade vi båda av. Vi är fortfarande jättebra vänner. Jag började söka kontakt med fler transpersoner och då visade det sig att jag var precis som dem och att det kanske inte var så farligt som jag hade tänkt mig.
Trots att de många nya sammanhangen ibland kan orsaka obehag i samband med att Charlie måste välja om han vill outa sig själv eller inte, så har han märkt av att toleransen och förståelsen för vad det innebär att vara trans är större bland studenter än folk i gemen.
– Framför allt skulle jag säga att studenter på mitt campus, Engelska parken, ligger i framkant just där i och med att det finns många genusstudenter och sådär. Jag har inte märkt några större problem i studentvärlden, men sedan har jag ju valt att inte komma ut för alla heller. Det känns som en konstig grej att behöva göra, typ ”Hej Du kan säga han till mig ” Det har snarare kommit ut efter hand när jag har börjat umgås mer med kursare och då har det inte varit något problem, utan de har direkt förstått vad det innebär utan att jag har behövt förklara.
Charlie berättar att ibland på förfester passar nyfikna personer på att ställa frågor efter några öl.
Hur hanterar du det?
– Jag välkomnar det för det mesta. Sedan beror det ju på vilken typ av frågor det är. Typ ”hur har du sex?” – är det liksom någonsin okej att fråga det? Eller ”hur ska du operera dig?” Sådana frågor bygger på så många föreställningar sprungna ur ett cis-heteronormativt tänk, som att man inte kan ha sex om det inte involverar en penis och en fitta. Jag vet inte vad det är som fascinerar så mycket. Många antar att man som normavvikande har något slags ansvar att svara på den typen av frågor. Lever man i ett samkönat förhållande blir ofta frågan ”vem är mannen i förhållandet?” Det behövs faktiskt ingen man i förhållandet.