Solmaz Mizanaghasi, 21 år

Solmaz Mizanaghasi utstrålar en obeveklig entusiasm och självsäkerhet. Svårt att identifiera sig med som obotlig pessimist, men även jag kan förstå varför – hon ser redan ut att höra hemma på BMC, Biomedicinskt centrum.
– Karolinska institutet var faktiskt mitt förstahandsval. Jag hade inte så stor koll på vilka städer man kunde plugga i när jag kom tillbaka från Iran, bara att Stockholm var den största staden. Jag blev reserv tio på KI, men den platsen tackade jag nej till efter att jag hade besökt Uppsala – då jag förstod att det var här jag ville plugga, säger hon.
Till och med sättet som glasögonen vilar på hennes huvud ovanför hårfästet utstrålar läkare och hon framstår som väldigt genuin i sin önskan att få hjälpa andra människor och glädjen över att få utbilda sig just vid Uppsala universitet.
– Jag känner mig som hemma här. Känner mig trygg på gatorna. Jag tror att mina studieår i Uppsala kommer att bli den bästa tiden i mitt liv.

Solmaz föddes i Sverige av Iranska föräldrar, men som sjuåring flyttade hon och hennes hemlängtande mamma till Iran där de stannade i tolv år. I februari 2015 flyttade de tillbaka till Sverige och Solmaz pappa som stannat kvar i Västerås.
– Jag längtade tillbaka till landet jag föddes i.
De senaste 1,5 åren har hon läst upp sina betyg och sin svenska på Komvux, något som gick enkelt då hon höll liv i sin svenska under det dryga decenniet hon bodde i Iran genom Astrid Lindgrens böcker och filmer.
– Jag älskade Astrid Lindgrens böcker och filmer när jag var liten och dem tog jag med mig till Iran som minne. Jag tittade på filmerna tills de blev helt förstörda De hjälpte mig faktiskt att hålla svenskan vid liv. Vanligtvis pratade inte jag och min mamma svenska. Det var bara när hon inte ville att någon skulle förstå som hon pratade svenska med mig.
Under den första månaden kommer Solmaz att pendla mellan Västerås och Uppsala.
– Jag är lite nervös för hur det ska gå, men jag har faktiskt blivit erbjuden ett korridorsrum på Karlsrogatan som jag fått genom V-Dala där jag kommer flytta in i oktober.
Hur känns det att snart bo själv?
– Det känns roligt. Men mamma är lite orolig i och med att jag är enda barnet och aldrig har bott hemifrån. Hon vill att jag ska hitta en lägenhet istället för ett rum så hon kan flytta med mig till Uppsala. Men de kommer att hälsa på mig ofta.
Hon uttrycker en väldig tacksamhet gentemot V-Dalas bostadsstiftelse, liksom mot alla som på något sätt hjälpt henne komma till rätta i Uppsala (”En jättetrevlig professor hjälpte mig att hitta till DNA-molekyl-statyn på BMC ”). ”Ångest” tycks inte finnas i hennes vokabulär.
– Jag försöker att alltid tänka positivt. Så fort man börjar tänka negativt hamnar man i en ond spiral.
Inte ens när det tuffa studieklimatet på läkarprogrammet kommer på tal uttrycker hon någon oro.
– Nej, jag är van att studera. Jag var toppstudent när jag gick ut gymnasiet i Iran och jag tycker det är kul att plugga. Det enda jag hade lite problem med tidigare var matte, men jag tänker att om något känns svårt så är det bara för att jag inte har lagt ner tillräckligt mycket tid på det. Jag bryr mig väldigt mycket om mina studier.
Även det sociala studentlivet har Solmaz studerat – kårer, nationer och föreningar – och skulle kunna tänka sig att gå med i någon kör framöver. Den alkoholkultur som präglar mycket av studentlivet med sittningar och gasker har hon dock inte så mycket till övers för, men säger att det är upp till var och en att välja vad man vill lägga sin fritid på.
– Själv har jag aldrig provat alkohol och det verkar inte riktigt vara min grej, men det fina med studentlivet är att alla får välja själva vad de vill göra.

I skrivande stund har terminen ännu inte dragit igång och många studenter njuter av de sista lata dagarna innan pluggstress och vardagstristess är det enda som syns på horisonten. Men inte Solmaz.
– Jag räknar ner dagarna. Det är en fantastisk känsla att snart få påbörja den utbildning man verkligen vill plugga. Jag är supertaggad