Sätter snurr på kulturarvet

Fyra personer står tätt sammanflätade i en ring. De börjar snurra och uppnår tillslut en sådan fart att två av dem lättar från marken och svävar, runt, runt. Det går överstyr, de snubblar till. Stegen sitter inte riktigt och dansarna lösgör sig skrattande från varandra.

– Lyftet är ganska svårt, men man kan välja att inte göra det. Då är det bara mellansvårt, säger dagens dansledare Jens Föhlinger.

Han kommer ursprungligen från Tyskland och hittade folkdansföreningen Philocoros under sitt utbytesår 2010.

– Jag gick en nybörjarkurs och tyckte det var kul. Det var också många svenskar med, vilket var bra för mig som ville lära mig svenska, säger han på svenska med lätt tysk brytning.

Idag är han dansledare, men det blir inte så många gånger den här terminen då han håller på att avsluta sin avhandling i kemi.

I festsalen på Gotlands nation finns fler personer som hittat till föreningen och blivit fast. En av dem är Erika Vestberg. Hon gick nybörjarkursen för ett och ett halvt år sedan och har snabbt kommit att få en framträdande roll i Philochoros.

– Valberedningen frågade om jag kunde tänka mig att sitta i styrelsen. Jag sa att jag ville ha en liten post, men sedan blev jag vald till ordförande. Det gick ett år från första dansövningen till ordförande, säger Erika Vestberg som också läser en master i sociologi.

När vi träffas i föreningens lokal på Rackarberget några dagar tidigare, märks det dock snabbt att hon tagit sitt uppdrag på allvar. Trots att hon inte är dräktansvarig, navigerar hon vant mellan de olika garderoberna och visar folkdräkterna som donerats till föreningen. ”Häverö, Leksand, Delsbo”, varje dräkt har ett unikt uttryck. Jag ber henne klä på sig en av dräkterna så att jag kan få se en komplett.

– Det kan bli svårt, jag tror de flesta som är i min storlek är uthyrda. Men vi ska se, säger hon och börjar leta i garderober och lådor.

– Jag hade faktiskt en herrdräkt på en stämma i somras då det inte fanns några stora som passade. Det var inga problem. Många har fördomar om att folkdans ska vara gammaldags och mossigt men det är ingenting jag märkt av, säger hon.

Sedan Erika Vestberg började dansa har hon varit iväg med föreningen på flera tävlingar. Där har hon snabbt upptäckt att folkdansvärlden inte är så strikt som man kanske skulle kunna tro.

– På Hälsningehambon var det par som bestod av kvinnor som dansade med kvinnor och många var ”cross dressed”. Hela folkdansvärlden är ganska öppen för könsöverskridanden.

När föreningen startade 1880, var dock bilden en annan. Då fanns knappt några kvinnor vid Uppsala universitet och föreningen bestod endast av män. Erika Vestberg berättar att det då föll på de nättare männen att iklä sig rollen som kvinna och ”följare” vid föreningens uppvisningar.

– Om man vill queerwasha vår historia kan man ju säga att vi alltid varit queer, men det är ju inte riktigt sant.

Men tiden är en annan nu. Idag strävar föreningen efter att vara inkluderande. Vid varje dansövning är det valbart om man vill vara förare eller följare, vilket skiljer sig från andra danser och kurser där dansstegen som lärs ut ofta baseras på vilket kön man tillhör.

– Genom att lära sig både förar- och följarstegen får man mycket mer förståelse för dansen. Man får också dansa mycket mer när man är ute då man kan bjuda upp alla. Jag ser bara fördelar.

Efter en tids letande har Erika Vestberg lyckats plocka ihop en näst intill komplett Delsbodräkt. Jag går efter bling och provar en herrdräkt med guldknappar från samma ort.
nbsp;
– Det är kul att dansa i de här dräkterna för kjolarna svänger så fint när man snurrar. Men det kan bli fruktansvärt varmt, säger Erika Vestberg och tar några danssteg.

Dräkten hon har på sig är i ylle, och tillämpar verkligen principen ”lager på lager” med kjolar, förkläde, särk, väst, mössa och tjocka, röda yllestrumpor.

När vi träffas igen några dagar senare under dansövningen är det t-shirt som gäller. Och det är inte bara för att det är bekvämare så.

– Det handlar också om att komma ifrån den stereotypa bilden och visa att det går lika bra att dansa i vanliga kläder. Det sänker också tröskeln för nybörjare, säger Jens Föhlinger.

När föreningen hade sin andra guldålder på 70-talet var man tvungen att ”dansa upp” för att kvalificera sig. Så är det inte idag. Alla som vill vara med är välkomna och varje termin anordnar föreningen en nybörjarkurs för att locka nya medlemmar.

Gruppen fortsätter att repetera den danska uppvisningsdansen med snurr och jag sätter mig bredvid Majli Henriksson som inte vill vara med just i den övningen på grund av ett skadat knä. Hon hittade till föreningen för två år sedan och tycker att den skiljer sig från andra danssammanhang hon varit i tidigare.

– När man håller på med folkdans så dansar man med alla – så tycker jag inte riktigt att det är i exempelvis bugg eller lindy hop. Här känner jag mer gemenskap. Det är också kul att det både är unga och gamla som är med, säger Majli Henriksson.

En av de äldre medlemmarna på plats är schackmästaren och matematikern Thomas Ernst. Han började dansa folkdans för 30 år sedan och har varit med i föreningen länge.

– Det är bra för att hålla igång, annars sitter jag mest hemma och skriver en massa grejer. Det är jätteviktigt att röra på sig.

Jag frågar om han anammat det nya, att lära sig även följarstegen. Det har han inte, det är svårt att lära sig och matten tar tid. Däremot lyfter han fram vikten av ibland ta en paus från vad han kallar för den ”manliga världen”.

– Jag brukar vistas i andra världar, den matematiska och schack-världen. Det här är en bra kontrast för mig.