Macchiarini-effekten

Oredlighet i forskning – eller forskningsfusk om man vill kringgå det akademiska fikonspråket – är egentligen inte en särskilt vanligt förekommande företeelse. I alla fall inte om man ser till antalet anmälningar om oredlighet som görs varje år och än mindre så om man kollar på hur många som faktiskt fälls för oredlighet – två fall vid Uppsala universitet sedan 2008 för att vara specifik. Ett 30-tal i hela Sverige under samma period. Kanske är det därför många av de enskilda fallen får så stor medial uppmärksamhet? För att övertrampen anses så ovanliga och allvarliga att de bidrar till att det allmänna förtroendet för forskningsområdet, institutionen, universitetet eller till och med det vetenskapliga samfundet blir lite mer kantstött eller – som i fallet Macchiarini – skapar oåterkalleliga sprickor i detsamma.
Men där förtroendet för forskningen brister tar tilltron till de granskande instanserna vid. Nog måste de som har i uppgift att bedöma om forskningen är redlig eller inte basera sina avgöranden på rättssäkra metoder, gedigna utredningar och vattentäta definitioner.
Eller?
Alla tycks inte vara helt övertygade.

”Att kalla det tendentiöst vore fint uttryckt”

Tom Andersson, utredare i staten och tidigare forskare, var en av sju personer som oberoende av varandra anmälde en forskare vid Uppsala universitet för oredlighet i början av 2017. Forskaren var huvudförfattare till den vetenskapsartikel som låg till grund för anmälningarna. Artikeln fick stor uppmärksamhet i media då den bland annat pekade ut reportrar på Aftonbladet kultur som spridare av rysk desinformation. Tom Andersson var dock inte en av de ansatta, utan anmälde för att han tyckte att källorna i artikeln användes på ”ett så pass tendentiöst och vilseledande sätt att källhanteringen är en fråga om oredlighet.”
– Jag tyckte att artikeln var dålig helt enkelt. När jag läste den första gången var min tanke att ”de här forskarna kan ju inte ABC i innehållsanalys”, säger han.
Forskaren fälldes aldrig för oredlighet, men själva artikelns tillkortakommanden hamnade i skymundan under oredlighetsutredningens gång för Tom Andersson.
– Nu är jag mer benägen att kalla universitetets utredning för oredlig.

Misstänkt forskningsfusk utreds vid Uppsala universitet sedan 2017 av Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. All misstanke om oredlighet i forskning ska anmälas till rektor som därefter överlämnar anmälan till Nämnden för vidare utredning om det inte bedöms uppenbart obehövligt. Nämnden har sedan i uppgift att bedöma riktigheten i de anklagelser som framförts, vilket bland annat innebär att vid behov inhämta yttrande från sakkunniga och/eller expertgruppen för oredlighet i forskning hos Centrala etikprövningsnämnden.
I utredningen av anmälan mot vetenskapsartikeln ovan inhämtade Nämnden yttranden från två sakkunniga som Tom Andersson menar var solklart jäviga.
– Den ena hade varit sakkunnig när den anmälda forskaren befordrades till docent och hade dessutom bjudit in forskaren att föreläsa på sin kurs medan utredningen fortfarande pågick. Den andra sakkunnige tillhör en institution som får medel från det forskningscentrum som den anklagade är forskningsledare för.
I utredningsrapporten av oredlighetsärendet bedömer Nämnden att de sakkunniga inte kan anses vara jäviga, ett beslut som fattats på felaktiga grunder, menar Tom Andersson. Hans andra stora kritik mot utredningen är att de har utelämnat det faktum att den databas som den anmälda forskaren säger sig ha samlat in och utgår ifrån i själva verket inte existerar.
– Den består av en Excel-fil med fyratusen webblänkar som inte fungerar, trots att forskningsartikeln beskriver det som en databas med nedladdat och bearbetat material. Till Nämnden säger Forskaren att det beror på att sidan som länkarna är kopplade till är nedlagd, men ändå hävdar Nämnden i utredningen att de har gått igenom databasen och att inga skäl till närmare granskning finns. Det här är inte bara vilseledande utan ett undertryckande av fakta. Att kalla det tendentiöst vore fint uttryckt. Hela rapporten strider mot min uppfattning om hur en utredning av det här slaget ska se ut.
Nämnden beslutade i september 2017 att den anklagade forskaren inte hade gjort sig skyldig till oredlighet. Tom Andersson menar att han kan förstå att forskaren friades med tanke på hur snäv definitionen av oredlighet är (se faktaruta), men säger att han helt har tappat förtroende för hur oredlighet utreds vid Uppsala universitet. Samma problem menar han dock återfinns vid lärosäten över hela landet enligt hans egna vidareforskning. Att endast 185 anmälningar om misstänkt oredlighet gjorts i Sverige sedan 2008 anser Tom Andersson är ett bevis på att systemet för hur man granskar tveksam forskning är skevt.
– Inom andra sektorer betonar man vikten av incident- och avvikelserapportering som en del av lärandeprocessen. Inom akademin känns det snarare som att det är ett bevis på ett totalt misslyckande trots att vi vet att fel begås hela tiden. Man borde bygga upp ett bättre system för hur man arbetar med oredlighet och inkludera frågor om god forskningssed. Definitionen av oredlighet är så snäv och påföljderna så allvarliga att det skapar ett för stort stigma kring att anmäla och att bli dömd.

”Vetenskapen existerar inte i ett slutet rum”

Tom Andersson får medhåll från Kjell Magnusson, docent i sociologi och tidigare lektor och forskare vid institutionen för östeuropastudier och Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet. Han var en annan av de sju som anmälde ovan nämnda forskare. Han stämmer in i kritiken mot att databasen i artikeln inte tycks existera och menar att forskaren inte behärskar den metod han utger sig för att använda i analysen.
– Det finns något väldigt amatörmässigt i det. Och det bekymmersamma är att forskaren använder sin akademiska titel och status för att driva igenom en specifik ståndpunkt han egentligen inte har belägg för om man ser till artikelns metodproblem, säger Kjell Magnusson.
Han ställer sig, i likhet med Tom Andersson, kritisk till att definitionen av oredlighet är så snäv att viktiga forskningsetiska frågor hamnar i skymundan.
– Den metodologiska grundkritiken mot artikeln har bara runnit bort eftersom den inte har att göra med hur oredlighet definieras. Jag tror man har betraktat det som en teknisk fråga. Men det är en gradskillnad, inte en artskillnad mellan det som idag betraktas som oredlighet och frågor som rör god forskningssed.
Kjell Magnusson anser att åtgärder borde kunna vidtas även i fall då det rör sig om allvarliga brister i redovisning eller användning av metod snarare än fusk. Kanske inte ett straff i paritet med de som kan utdelas om man gjort sig skyldig till grövre oredlighet, men åtminstone en erinran.
– Det är viktigt att komma ihåg att vetenskapen inte existerar i ett slutet rum och när forskning som den här, som bygger på tveksamma metoder, når ut till allmänheten kan det göra stor skada. Min allmänna utgångspunkt är att Uppsala universitets kriterier för oredlighet är väl stränga. Det är nästan omöjlig att bli kritiserad för att ha brutit mot vad som i vetenskapssamfundet betraktas som god forskningsetik. Det är ganska självklart att ren förfalskning eller oetiska försök på djur och människor ska få konsekvenser, men sedan finns ett helt spektrum som man inte kan avfärda som slarv eller dålig forskning.

”De sopar igen spåren helt enkelt”

Två uppsalaforskare dömdes i slutet av 2017 för oredlighet i sin forskning på mikroplastpartiklars inverkan på fisklarver och fiskyngel i vattenmiljö. Det är en av de två anmälningar om misstänkt oredlighet vid Uppsala universitet som lett till ett fällande sedan 2008. Artikeln som låg till grund för fällandet publicerades i den välrenommerade vetenskapstidskriften Science och rönte därefter stor spridning internationellt. Anklagelserna, och det som forskarna i slutändan ansågs skyldiga till, var att djurförsöksetiskt tillstånd saknades samt att försöken inte hade genomförts så som de beskrevs i artikeln som publicerades i Science (fabricering). I en förberedande undersökning uppgav dock universitetet i sin slutrapport att det inte fanns stöd för att det hade förelegat oredlighet i forskning.
Josefin Sundin, forskare vid institutionen för neurovetenskap, var en av de som anmälde forskarna. Hon blev chockad när hon fick ta del av universitetets preliminära bedömning.
– Förutom de bevis vi skickade in i samband med anmälan bestod universitetets förberedande utredning av fyra frågor till de anklagade forskarna som de fick svar på via mejl. När de som gjorde den preliminära utredningen bad om att få se det etiska tillståndet för djurförsöken så skickade forskarna in ett tillstånd, men det gällde bara för Uppsala och inte för Gotland där försöken hade genomförts. Hade utredarna alltså bara läst vad det stod på pappret lite noggrannare hade de sett att tillstånd saknades, säger Josefin Sundin.
Hon framhåller också att den ena forskaren inte hade varit på Gotland under den tid då hon påstod sig ha genomfört experimenten och att det fanns flera möjligheter för universitetet att bekräfta det faktumet, vilket de inte gjorde. Innan universitetet påbörjade sin preliminära utredning begärde Josefin Sundin ett yttrande från Centrala etikprövningsnämndens (CEPN) expertgrupp för oredlighet i forskning. Ett yttrande kom, men först nio månader efter begäran (något de fick kritik för). Expertgruppens bedömning var att forskarna hade gjort sig skyldiga till oredlighet och universitetets då nyetablerade utredningsnämnd för oredlighet fick i uppgift av rektor att utreda fallet ytterligare och den här gången gjorde även universitetet bedömningen att forskarna var skyldiga.
– Jag är övertygad om att universitetet inte hade gjort någon ytterligare utredning om vi inte hade begärt in ett yttrande från etikprövningsnämnden. Det är märkligt, för det fanns så tydliga bevis för att forskningen var oredlig som universitetet hade kunnat titta på redan i den inledande utredningen, men som man valde att bortse från, säger Josefin Sundin.
Hennes ståndpunkt är numera att oredlighetsutredningar inte bör göras av det universitet där den misstänkta forskaren är verksam.
– Det är klart att universitetet inte vill att det ska framkomma att det fuskas hos dem. De sopar igen spåren helt enkelt. Macchiarini-fallet är ju ett praktexempel på det här, men där konsekvenserna var så mycket allvarligare – där satte man hellre människoliv på spel än sitt eget rykte.

Att forskningsfusk slutar utredas internt är något som kan komma att bli verklighet. I en statlig utredning föreslår man att en nationell nämnd ska ansvara för hanteringen av samtliga fall av oredlighet vid svenska universitet och högskolor, medan frågor om god forskningssed fortsatt hanteras internt vid lärosätena. Definitionen av oredlighet kommer dock att bli än mer snäv än den nuvarande för Uppsala universitet (se faktaruta).
– Jag tycker att idén om en nationell nämnd är bra på pappret, men då blir det än viktigare att man har god kompetens i hur den här typen av utredningar genomförs. En snäv definition av oredlighet i kombination med inkompetens gör att hanteringen av forskningsfusk riskerar att bli sämre än vad den är nu. Dessutom ställer det stora krav på att lärosätena kan hantera diskussioner om forskningsetik på ett bra sätt, säger Josefin Sundin.

”Det går inflation i definitionen av jäv”

Erik Lempert är ordförande för Uppsala universitets nämnd för utredning av oredlighet i forskning och före detta lagman. Han var delaktig i utredningen av båda de ovan nämnda fallen och anser att Nämndens bedömningar var korrekta.
– Vad gäller jävsanklagelserna mot de sakkunniga [i det första fallet, reds. anm.] så utredde vi det ganska grundligt. Det är klart att det är svårt att vid ett lärosäte hitta en sakkunnig som inte på något sätt går att koppla till den anklagade om den ska ha kompetens inom samma område, men så skulle det vara även om utredningarna sköttes nationellt. Det är i princip samma lilla pöl man fiskar ur. Men de kopplingarna som fanns i det här fallet är inte att betrakta som jäv. Det går inflation i definitionen av jäv. För att en person ska bedömas vara jävig krävs inte bara att den är partisk, utan även att situationen är sådan att det finns synnerliga skäl att misstänka partiskhet, vilket vi inte ansåg att det gjorde, säger Erik Lempert.
Angående den icke-existerande databasen menar Erik Lempert att databasen fanns och att den granskades av en av lärarrepresentanterna i nämnden.
Även ärendet med artikeln som publicerades i Science säger han granskades grundligt.
– Media har tolkat slutrapporten i den preliminära utredningen som ett beslut från universitetet, vilket det inte var. Det var bara ett utlåtande från de som då skötte utredningen – en ad hoc-organisation vid den berörda fakulteten som ansåg att forskningen inte var oredlig. En bedömning som jag förvisso anser var felaktig, men oavsett vilket så är det rektor som fattar besluten, säger han.
Huruvida universitetet hade genomfört den andra utredningen – den som ledde till ett fällande – utan att anmälarna hade begärt ett yttrande från etikprövningsnämnden vågar Erik Lempert inte uttala sig om, men han säger att etikprövningsnämnden inte hade ”en siffra rätt” i sitt yttrande i ärendet.
– De sa bland annat att tillståndet forskarna hade för djurförsök var felaktigt för att det avsåg fel fiskart, när felet i själva verket var att man hade släppt in predatorer i fisktanken utan att ha tillstånd för det, samt att experimenten utfördes på Gotland och inte i Uppsala som tillståndet avsåg. De fann inte heller att det hade begåtts oredlighet i form av fabrikation, vilket vi kom fram till i vår andra utredning som var mycket grundligare och mer lagenlig än etikprövningsnämndens.

Gällande det nya förslaget om en nationell utredningsnämnd för oredlighet i forskning anser Erik Lempert att det är bra att man vill ta fram en gemensam entydig definition för oredlighet, men är inne på samma spår som Tom Andersson, Kjell Magnusson och Josefin Sundin – nämligen att den nu föreslagna inte är tillräckligt omfattande.
– Det jag är mest kritisk till i förslaget är dock att oredlighetsutredningarna ska skötas av en central myndighet. Jag tycker det hör till den lokala verksamheten och universitetets ansvar för sin egen forskning. Det hade varit bättre med ett förfarande där man har möjlighet att överklaga rektors beslut till en nationell instans, vilket inte går i nuläget.
Han tror också att det är viktigt att lärosätena arbetar mer proaktivt med forskningsetiska frågor för att ha tydligare regler och riktlinjer när potentiella konflikter uppstår som hamnar i gråzonen mellan oredlighet och god forskningssed.
– Det måste till exempel finnas tydligare praxis för vad som gäller vid medförfattandeskap så att man kan undvika onödiga konfrontationer i efterhand.

”Fokus bör inte ligga på att straffa individer”

– Ungefär som man talade om Bill Cosby-effekten, som gjorde att fler offer för sexuella trakasserier vågade träda fram, så kan man tala om Macchiarini-effekten som har skapat en liknande flodvåg för oredlighetsanmälningar och satt fokus på frågor som rör forskningsetik, säger Stefan Eriksson.
Han är lektor vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap och sedan februari i år nytt rektorsråd för god forskningssed – ett uppdrag som skapats för att bättre kunna driva universitetsövergripande frågor som rör forskningsetik. Han var också expert i den statliga utredning som ligger till grund för förslaget att inrätta en nationell nämnd för utredning av oredlighet i forskning. Han menar att definitionen för oredlighet medvetet är väldigt snäv i förslaget man tagit fram för att värna rättssäkerheten.
– Att ansvaret för god forskningssed föreslås ligga på de enskilda lärosätena kommer inte innebära att de får mindre uppmärksamhet, snarare tvärtom. Går förslaget igenom kommer lärosätena att få ett explicit uppdrag att ta fram ett system för att hantera de här frågorna som ligger mer i gråzonen.
Han säger att det är viktigt att jobba med att etablera bra forskningskulturer inom alla fält då oredlighetsfall oftast inte handlar om ”enskilda rötägg” som avsiktligt fuskar.
– Vanligtvis beror det snarare på att tveksamma praktiker har fått fäste, därför är det viktigt att lyfta fram exempel på god forskning som inte görs bara utifrån viljan att bli publicerad eller få forskningsmedel.
Vad gäller påföljder för de som döms för oredlighet kontra de som ”bara” bryter mot god forskningssed menar Stefan Eriksson att skillnaden inte behöver vara så stor.
– Arbetsgivaren har rätt att vidta åtgärder även om man inte gjort sig skyldig till oredlighet. Det åligger universitet och högskolor i lag att värna god vetenskap och det görs genom arbetsledning. Dessutom kan finansiärer välja att dra tillbaka sina anslag. Men fokus för lärosätena bör inte ligga på att straffa enskilda individer, utan snarare att lära sig av de fel som görs och skapa rutiner och en kultur som förhindrar att de upprepas.
En aspekt som han ägnat sin tid åt de senaste åren är tidskrifternas roll i att sprida oetisk och oredlig forskning.
– Det finns så kallade rovdjurstidskrifter som bara är intresserade av att publicera vetenskapsartiklar i utbyte mot att forskaren betalar – något som jag skulle vilja klassa som oredlighet.
Personligen anser han att viss oredlighet borde kriminaliseras.
– Säg att du till en tidskrift skriver under på att de personer som står som författare har varit delaktiga i forskningen och att alla uppfyller kraven för författarskap och det inte är sant. Då har du gjort dig skyldig till ett falskt intygande, vilket är straffbart i samhället, men du kommer undan med det som forskare. Vetenskapen kan rimligen inte få vara en fristad för bedrägliga beteenden, snarare bör likvärdiga fall behandlas lika från samhällets sida.