En skräddarsydd karriär

Att besöka Uppsala stadsteater en onsdag förmiddag i februari är en annorlunda upplevelse; foajén på övervåningen, som alltid brukar vara så fullpackad att man får armbåga sig fram i pausen mellan akterna, är nu helt tom. Jag sitter och tittar ut genom de stora fönstren på ett snöigt Uppsala när Karin Victor kommer fram och presenterar sig. Hon är produktionsansvarig på stadsteatern, men i grunden utbildad till textillärare vid Uppsala universitet.

– På den tiden behövde man inte bestämma sig med en gång för vad man ville bli. Jag kommer från Uppsala så jag tänkte väl ungefär ”läsa på universitetet kan man ju göra ”

Hon har alltid varit intresserad av att sy och jobba med händerna, så när hon upptäckte att universitetet vid denna tid erbjöd en utbildning till textillärare tog hon beslutet.

– Jag läste till lärare i två ämnen för årskurs 3-9. Textilslöjd och svenska. Det var fantastiskt kul. Campus för textillärarna låg på Trädgårdsgatan i jättefina lokaler. Det tog fyra år och 1996 kunde jag ta ut min lärarexamen.

Efter examen jobbade Karin som lärare i några år på olika skolor runtom i Uppsala. Vid det laget hade hon också börjat nosa lite på teatervärlden. Vänner bad henne om hjälp när de skulle sätta upp en föreställning och då fick Karin möjlighet att vara kostymassistent.

– Vi gjorde en uppsättning av Pelle Svanslös. Då hade vi en professionell kostymör och när denne behövde en assistent rekommenderade någon trevlig person mig. Det var min första ingång till teaterkostym.

Hon fick blodad tand och hörde av sig till olika teatrar – däribland Uppsala stadsteater.

– Jag sökte något påklädarvikariat som jag inte fick, men jag fick i alla fall komma hit och prata. Jag minns att jag sa att ”jag kan sortera knappnålar, eller vad som helst ” och till slut lyckades jag komma in på ett påklädarprojekt här.

En påklädare är precis vad det låter som – man hjälper till med kostymbytena under föreställningen. Karin har många berättelser om stressiga påklädningsutmaningar – att linda en turban på under 60 sekunder eller att klä på någon ett fisknät till exempel. Det krävs minutiös planering och samarbete mellan skådis och påklädare.

– Då var det punktinsats som gällde ”Nu har vi en minut på oss att byta den här klänningen till det här ”
Under denna period jobbade Karin deltid som lärare på dagarna och på teatern om kvällarna. Hon hade alltså inte helt lämnat läraryrket bakom sig ännu.

– Jag kommer ihåg vändpunkten – jag blev erbjuden fast tjänst på skolan och bad om att få tänka på det. Samtidigt fick jag erbjudande från teatern om en niomånaders projektanställning som skräddare, kostymvårdare och påklädare och då kände jag bara ”jag måste till teatern ”

Teateryrkets lockelse och läraryrkets nackdelar tycktes ha gjort beslutet enkelt.

– Slöjdämnet har blivit mer och mer styvmoderligt behandlat. Jag hade 20 högstadieelever som hade slöjd två timmar varannan vecka i en jätteliten slöjdsal med sex symaskiner. Det gick inte att ha någon rolig undervisning. Jag kunde inte vara någon bra lärare trots att jag tyckte ämnet var så roligt.

Då var utmaningarna Karin mötte som kostymdesigner mer spännande. När kläder ska väljas för en produktion kan det gå till på lite olika sätt. Man tänker ut en idé och undersöker tidsepoken pjäsen kommer utspela sig i.

– Jag brukar skapa en färgskala för de olika karaktärerna så att publiken ska få en visuell känsla för deras personligheter. Och så måste man se till att kostymerna passar ihop med scenografin. Ibland kan man köpa mycket second hand och fixa själv. När budgeten är tight brukar det faktiskt vara en väldigt kreativt stimulerande förutsättning. Lite pengar – små medel. Man är tvungen att tänka till.

För kostymörerna är det också viktigt att i god tid få veta vilka skådespelarna är och helst få träffa dem innan de kan börja planera hur garderoben för en uppsättning ska se ut. Det bästa arbetssättet, menar Karin, är att ha en tydlig grundidé, men som man måste vara beredd att rucka på. Mycket kan komma att ändras under repetitionens gång.

– Det handlar också om att man måste kunna försvara sina konstnärliga val inför skådespelarna, för ofta har de väldigt mycket egna åsikter.

Enligt Karin måste man i viss mån vara lyhörd inför skådespelarnas önskemål och feedback.

– Kostymören måste ha gjort ett ordentligt förarbete så man kan säga ”jag har tänkt så här, den här personen har de här materialen, därför att…” Så att skådespelaren känner sig trygg i de valen. En duktig kostymör kan få en skådespelare att ha på sig nästan vad som helst skulle jag säga.

Att arbeta som kostymör innebär en hel del hårt arbete och oväntade utmaningar. Passion och hängivenhet är ett stort plus i den här branschen.

– Man gör aldrig samma sak två gånger. Det är hela tiden en ny tid, ett nytt tänk, nya material. Det är så mycket fantasi. Man får ju aldrig skapa de här kostymerna ens på ett modehus i Paris liksom Det är en slags Haute Couture fast i en fantasivärld. Samtidigt kan det vara ett lägga upp ett par jeans eller sy en t-shirt. Men de gångerna man får göra de här galna grejerna är så mycket värt.

Karin leder mig genom byggnadens labyrintliknande korridorer och tar mig till teaterns kostymförråd. Vi börjar i den historiska garderoben där alla kläderna ser ut som något Shakespeare skulle kunna haft på sig. Sedan kikar vi in i damgarderoben (fylld med vackra kjolar och bröllopsklänningar), herrgarderoben (studenthattar och polisuniformer), och slutligen min personliga favorit: skogarderoben Hylla efter hylla fylld av skor i alla färger, storlekar och modeller. nbsp; nbsp;

Vi fortsätter vår vandring genom teaterbyggnaden och går förbi rum efter rum med olika fascinerande innehåll. En sminkloge här, ett perukmakeri där (perukerna tillverkas av äkta människohår) När vi kikar in i ateljén där de skapar alla kläder är borden fyllda med skisser och tyger. Allt verkar samexistera i ett enda stort organiserat kaos. Det är ungefär som jag tänker mig det skulle vara att gå omkring inne i Liberaces hjärna. Färgglatt, euforiskt och extra allt Jag passar på att fråga Karin om hon har några råd för studenter som drömmer om en kreativ karriär. nbsp;

– Det är viktigt att kunna hantverket. För då vet man vilka möjligheter som finns. Ett gediget hantverkskunnande och att förkovra sig i all konst. Börja från grunden.

När jag frågar vad det svåraste i hennes karriärval varit så skrattar hon högt.

nbsp;– Svårigheterna är väl att få jobb Jag har haft perioder när jag har tänkt ”vad är det jag vill egentligen?” Det är så svårt att jobba med teater.

Vi närmar oss slutet på vår promenad genom Uppsala stadsteater och det börjar bli dags för mig att ge mig ut i snökaoset på gatorna igen. Men innan jag lämnar så måste jag ställa en sista fråga till Karin. Trots all osäkerhet och hårt arbete – har det varit värt det?

– När jag höll på att bli av med jobbet senast frågade jag mig själv vad som är det viktigaste för mig. Är det att sy som är det viktigaste eller är det att jobba på teater som är det viktigaste? Men då kom jag faktiskt fram till att det viktigaste är att få jobba med teater, inte att sy. Men det optimala är att få sy på en teater.

Så Karin är kvar på teatern, och nu har hon tagit sig an en ny utmaning i rollen som produktionsansvarig.

– Får jag bara vara i det här huset så kan jag göra nästan vad som helst. För jag tycker det är en så otroligt bra teater