Annons
Annons
Jan Eklund på Ergoredaktionen
Jan Eklund, Ergos chefredaktör i slutet av 80-talet, med cigg och skrivmaskin på Ergoredaktionen.
Foto: Magnus Engelbrektsson/Ergoarkivet

95-åringen som klev ut genom tryckpressen och försvann


Hundratals är de redaktörer och medarbetare som har burit tidningen Ergo genom nästan ett helt sekel. Nästan. Vid årsskiftet upphör produktionen av pappers-Ergo, vilket innebär att du i din hand håller det näst sista fysiska numret av den här blaskan kanske någonsin. Vi har pratat med några av de redaktörer som lagt sin hand vid tidningen sedan 1924, för att ta reda på hur Ergo såg ut på deras tid.

Med blicken utåt

 

Bläddrar man igenom Ergo-arkivet från sent 80-tal är det svårt att undgå den totala metamorfos tidningen genomgick i mitten av 1987. Från i princip ett nummer till ett annat byttes de lokaljournalistiska puffarna (= kort lock text) på ettan (= framsidan) i stil med “Maria, en av drivkrafterna bakom föreningen humanistforum” ut mot hårda, kvällstidningsaktiga rubriker under en enda massiv dragbild:
“KÅRORDFÖRANDEN AVGÅR”
“STUDIEMEDELSELÄNDET”
Till och med Ergo-loggan fick sig en makeover till det kantigare och blev faktiskt snarlik den vi har idag. Borta var allt vad krusiduller och kårnavelskåderi heter. In kom långa utlandsreportage, intervjuer med ministrar och granskningar. Bakom förändringen stod Jan Eklund, som gjorde sitt första nummer som tidningens chefredaktör 3 september 1987 (sju dagar efter att undertecknad chefredaktör föddes).
– Jag ville göra något nytt, något fräckare och roligare. Ergo hade varit ganska mossig, säger Jan Eklund, kulturredaktör på DN där han arbetat sedan han slutade på Ergo 1989.
Han började som deltidsredaktör på Ergo medan han pluggade historia. När chefredaktörstjänsten blev tillgänglig slog han till.
Han gjorde det han hade lust med, menar han, och inledde sin chefredaktörstid med ett långt reportage från Paris där våldsamma studentprotester pågick mot regeringen Chiracs reformförslag att inskränka rätten till fri universitetsutbildning.
– Det var en speciell tid. Det var slutet på kalla kriget och många studenter demonstrerade runtom i Europa. Jag var ganska engagerad i det där, kanske mer än man borde vara som nyhetsjournalist.
Den så kallade “Flottsundsdoktrinen” – att frågor som ligger bortanför Flottsund inte ska ingå Uppsala studentkårs verksamhet – hade Jan Eklund inte mycket till övers för. Redaktionen bevakade kårverksamheten av ren pliktskyldighet, men det var inte den mest uppskattade delen av jobbet.
– Man satt och somnade på fullmäktigemötena som kunde pågå till efter midnatt. Det var inte många som röstade i kårvalet så det var väl inte så många som var intresserade av vad kåren sysslade med ändå.
Besvärligast, vilket de flesta Ergoredaktörer nog kan skriva under på, var att sitta i samma hus och, på den tiden, samma korridor som kårpolitikerna man var anställd till att granska. Vissa personer var schyssta, menar Jan Eklund…
– ...men mest var det naiva karriärister. Jag hade gärna sluppit intrigerna som uppstod. Det blev onödigt bråkigt och kladdigt. Vi var rätt trötta på kårpolitikerna. Allt var väldigt konservativt och traditionellt. Vi var mer intresserade av omvärlden.

"...men mest var det naiva karriärister. Jag hade gärna sluppit intrigerna som uppstod."

För det mesta var ändå Ergo-tiden “skitkul” enligt Jan Eklund.
– Det var det roligaste jobbet man kunde ha i den åldern. En papperstidning på den tiden kunde spela rätt stor roll – det fanns inte mycket konkurrens utöver UNT och man tävlade inte med sociala medier. Vi hade ett stort kalendarium i slutet av varje tidning och även om man inte gillade tidningens innehåll i övrigt var man tvungen att bläddra igenom den för att få reda på vad som hände i stan.
Sina respektive nationskalendarier fick kuratorerna snällt komma in och överlämna i person varannan vecka. Över huvud taget var jobbet, så klart, väldigt manuellt. Jan Eklund minns att de kunde få sitta en hel dag åt gången och bara öppna post. Själva tidningen satt han själv och layoutade för hand inför varje tryck.
– Man fick mäta och rita upp på sheets. Vi gjorde omfångsuppskattningar, men ibland visade sig texterna vara en halvmeter för långa och då var det bara att kapa. Jag hittade faktiskt ett gammalt nummer jag hade gjort och satt och skrattade åt det för ett tag sedan. Det var ju inget typografiskt mästerverk direkt. Ibland såg det förjävligt ut. Mycket hemmabygge över det hela.

Förutom Jan Eklund bidrog förstås många andra till tidningen. Emma Tranströmer, dotter till nobelpristagaren Tomas Tranströmer, var redaktör (“Hon hade varit på UNT och VLT och var mer traditionell nyhetsjournalist.”), doktorandombudsman Per Löwdin skrev 1987 sin första doktorandspalt i tidningen som han fortsatte med fram till sin bortgång 2014 (“En av de bra krafterna.”) och Ergos ständige serietecknare, Jan Berglin, då Lindström, hade bara två år innan Jan Eklund klev på som chefredaktör debuterat i tidningen (“Briljant. En lokal stjärna med roliga lokala vinklar på studentlivet som många älskade.”).
Förutom utlandsreportagen intervjuade de ofta forskare, drev med det arroganta professorsväldet och skrev om det då heta ämnet uppdragsutbildningar.
Kulturinnehållet i tidningen frodadades också. Uppsalascenen var vital på den tiden, minns Jan Eklund.
– Det var mycket musik, poesi och ståupp. Jonas Gardell, som vi hade en lång intervju med, var ung och fräsch och kom fram precis då.

Någon specifik minnesvärd text från sin tid vill Jan Eklund inte lyfta fram. Istället är det generellt hur roligt de hade det och hur mycket han lärde sig.
– Att göra en tidning från början till slut, planera, skriva och redigera, och att få göra precis det man ville utifrån resurserna man hade. Det var otroligt kul.

 

Från vänster/uppifrån och ner: Jan Eklunds första framsida som chefredaktör för Ergo 1988; Jan Eklund då och nu. (Foto: Lina Svensk, Magnus Engelbrektsson/Ergoarkivet och privat)


Annons

Annons

Gnisslet med kåren

 

En av de mest minnesvärda sortierna från Ergo står Johanna Rovira och hennes medarbetare för. 1999 sa hon, hennes redaktörskollega och flera frilansare upp sig från tidningen i protest mot ytterligare nedskärningar i Ergos budget.
Men vi återkommer till det.

När Johanna Rovira började som chefredaktör för Ergo 1995 hade hon jobbat som journalist ett bra tag och hunnit bli utlasad från UNT i två omgångar. Ett allt vanligare öde för journalister – istället för att ett vikariat övergår i fast anställning efter en viss tid (så kallad inlasning som regleras i Lagen om anställningsskydd) blir du istället uppsagd precis före den här övergången för att arbetsgivaren inte vill ge en fast anställning.
– Jobbet som chefredaktör på Ergo var mitt första fasta journalistjobb, säger Johanna Rovira.
Då, liksom nu, innebar redaktörstjänsterna att från grunden planera, skapa och redigera tidningen. Det var väldigt mycket jobb, vill Johanna Rovira minnas. Varannan helg fick de arbeta för att hinna bli klara i tid till tryck.
– Det var egentligen aldrig svårt att få ihop material till tidningen, det fanns alltid mycket att skriva om, men vissa saker kom konstant in i sista stund.
Hon menar att hon har glömt mycket av det de skrev om, men vissa “knäck” har satt sig. De avslöjade att en universitetsanställd hade porrsurfat på jobbet, skrev om en professor på juridiska institutionen som hade bitit en student i benet, och testade hur väl universitetet förvaltade offentlighetsprincipen i samband med att internet blev stapelvara på Sveriges myndigheter.
– Vi gick upp till universitetsdirektören och bad att få kolla hans mejl. Han sa “visst, varsågoda”. Det var inga konstigheter i vår relation till universitetet. De var rätt slipade.
På samma tema begärde de ut en lista över de 400 personer som tjänade mest på universitetet och bara publicerade den rakt av. Lönevågen tippade, inte helt oväntat, tungt i männens favör. Listans första kvinnan dök upp först på plats 51.
– Det blev ett jävla liv på universitetet efteråt, men på ett bra sätt. Flera kvinnliga universitetsanställda hörde av sig och var tacksamma över att vi hade uppmärksammat detta.

"Jag minns att jag blev väldigt upprörd över att de i fullmäktige kunde diskutera vilket kaffe man skulle dricka på kåren, men inte sa ett ord om att de försökte göra sig av med personal."

Kårbevakningen var förstås ett kapitel för sig. Johanna Rovira förklarar att redaktionen såg Ergo som det enda kvittot många kårmedlemmar fick på sin kåravgift och därför tog de en av sina huvuduppgifter – att granska kårens förehavanden – på stort allvar. Bortsett från en period när hon precis hade börjat jobba på Ergo var relationen mellan redaktionen och kårstyret genomgående ansträngd. Trots det kan hon inte minnas det exakta startskottet till animositeten.
– Vi skrev väl om sådant de inte ville att vi skulle skriva om. När vi väl hade trampat någon på tårna så gick relationen oss emellan inte att reparera, trots att kårstyrelsen byttes ut varje år. Osämjan gick i arv.
Till viss del tror hon att kårstyrets agg kan ha kommit av det innehåll de publicerade i “Det viskas i Odinslund”, Ergos skvallerspalt, där de drev friskt med allt som gick att driva med, inklusive kårpolitiker.
– Jag minns att jag blev beskylld för att ha orsakat UTNs, TekNat-kårens, senare utträde ur kåren, något jag tvivlar på är sant. Men visst, vi häcklade teknologer ganska ofta, de var så lättkränkta.
En annan orsak till fejden menar Johanna Rovira kan vara hennes kritik av den styrelse som försökte göra sig av med anställd personal på kåren för att istället ta in sina kompisar.
– Jag skrev en ledare om det. Jag minns att jag blev väldigt upprörd över att de i fullmäktige kunde diskutera vilket kaffe man skulle dricka på kåren, men inte sa ett ord om att de försökte göra sig av med personal.
Det här var det största oket med att jobba på Ergo, enligt Johanna Rovira, att unga studenter på ruljans kom in och blev chefer, trots att de flesta aldrig hade satt en fot i arbetslivet.
– De hade ingen förståelse för att det här var ett jobb för oss, för det var det inte för dem på samma sätt. De var omogna arbetsgivare helt enkelt.
Det i kombination med minskad budget för Ergo, trots att produktionskostnaderna ökade, gjorde att Johanna Rovira, hennes redaktörskollega Mikael Moilanen och de flesta frilansskribenter valde att lämna Ergo i protest 1999.
– Det hade ju varit mycket gnissel innan också, men sista budgetbeslutet blev droppen. Jag tror inte vi resonerade så mycket kring beslutet om uppsägning. Det var väl någon av oss som sa “nä, nu säger jag upp mig”, följt av “jag med”.

“Gnisslet” till trots var Ergotiden värdefull för Johanna Rovira, som fick upp ögonen för föreningsdemokrati och arbetsmarknadsjournalistik via kåren. Sedan 11 år tillbaka arbetar hon på fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega.
– Kårbevakningen la grunden till det jag jobbar med idag. Jag har sökt mig till medlemsstyrda organisationer för att jag tycker de är viktiga. Den här typen av organisationer har ju sina nackdelar, men de är inte kommersiella och de har i grunden ändå värderingar man kan stå för.

Från vänster/uppifrån och ner: förstasidan till den tidning där Ergo listade de 400 personer som hade bäst lön vid UU 1999; Johanna Rovira då och nu. (Foto: Lina Svensk, Jörgen Hagelqvist/Ergoarkivet och Lina Svensk)


Nätsatsningar och pepparsprej

 

Man kan nästan säga att Gusten Holms ande vilar över redaktionen. Varje inlogg går via hans gamla mail och lösenorden har vi nu lärt oss utantill. Men så var han också den första chefredaktören som på allvar satsade på att Ergo skulle nå ut på nätet.
– Jag var inspirerad av Lundagård som hade mer trafik på sin sida. Vi gjorde om sidan och jag drev igenom att vi skulle få en webbredaktör. Genom detta lyckades vi faktiskt öka antalet besökare, säger Gusten Holm som var redaktör och senare chefredaktör mellan 2007 och 2011, idag nyhetsreporter på Expressen.
Hemsidan är densamma som vi jobbat med fram till bara några veckor sedan. Och det är en enorm tillgång att det som skrevs för drygt tio år sedan finns tillgängligt bara en googling bort. En av de texter vi brukar använda som ”exempel på bra referat” när vi ska guida våra frilansare är också den händelse som Gusten Holm minns bäst från sin tid på Ergo. Det var när den kontroversielle konstnären Lars Vilks var i Uppsala och skulle hålla ett föredrag på Engelska parken. Stämningen var hätsk redan från början och när Vilks började visa en film med homoerotiska scener föreställandes män i Mohammed-masker tappade delar av publiken besinningen.
– De rusade fram och kom åt honom. Jag såg inte riktigt vad som hände, men Lars Vilks tappade glasögonen. Jag var den enda reportern på plats och fick en bild när polisen spejade killen längst fram med pepparsprej.
När Gusten Holm gick tillbaka till redaktionen för att skriva sin text började det ringa. Först Aftonbladet och sedan Expressen. Båda ville köpa hans bild och det slutade med att Aftonbladet vann budgivningen med 14 000 kronor.
– Pengarna gick till kåren och minskade väl Ergos underskott det året. Men det var spännande, det är sällan det blir så fysiskt på universitetet.

"Det blir tydligt att man inte är nära maktens centrum när man är på kårsammanträdena."

Förutom att bevaka sådana sammandrabbningar, gillade han att skriva långa, samtidshistoriska reportage och att intervjua forskare till temat forskning pågår. Desto mindre kul var det obligatoriska inslaget ”bevakning av kårpolitik”. Gusten Holm säger att han inte stött på någon Ergoredaktör som tyckt att det varit speciellt roligt.
– Det som debatteras på fullmäktigemötena är inte vad som ska hända, utan vad man ska tycka. Det blir tydligt att man inte är nära maktens centrum när man är på kårsammanträdena.
Under hans tid hände dock en del ”spännande” grejer i den politiska studentvärlden. Kårobligatoriet föll och Uppsala teknolog- och naturvetare blev en egen kår – ämnen som var känsliga att skriva om, även om han själv tyckte han förhöll sig neutral.
– Alla i UTN ville inte bryta sig ur, och jag minns att vi satte en rubrik som innehöll ”UTN-separatister”, det fanns ju inget bättre ord att beskriva det på. Men detta väckte ont blod.
Det fanns även andra teman som väckte aggression hos läsarna. Varje gång han skrev om en feministisk fråga fick han ett argt mail
– Det var från en kille som kallade mig ”Hannas knähund”, [Hanna Strandberg var Ergos redaktör reds. anm.] han trodde väl att det var hon som styrde mig att bevaka dessa frågor.

När jag pratar med Gusten Holm blir det tydligt att mycket är sig likt än idag. Han berättar att det även då fanns mycket press från kårens håll på att Ergo skulle gå runt ekonomiskt.
– Jag vet inte varifrån den allmänna förväntan om att en tidning som Ergo skulle kunna bära sig kommer ifrån. Jag har aldrig hört talas om en medlemstidning som gör det.
Att pappersupplagan av tidningen kommer läggas ner vid årsskiftet är en följd av nutida besparingskrav. Gusten Holm säger att han inte är speciellt sentimental i förhållande till just pappersmediet.
– Men i det här sammanhanget får papperstidningen en annan räckvidd. Ergo är inte en tidning som kan jämföras med de stora nyhetstidningarna som kan pusha ut nyheter och på så sätt få en fungerande webbaffär.

Inte så taggad på kårpolitik, desto mer intresserad av forskning, att skapa en välbesökt hemsida och att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt – Gusten Holm är kanske den enda Ergoredaktören som fångat en pepparsprejsattack vid Uppsala universitetet på bild (t.v.). I mitten syns hans gamla visitkort som, liksom hans inloggningsuppgifter, lever kvar på Ergoredaktionen. Till höger, dagsfärsk bild på Gusten Holm. (Foto: Gusten Holm/Ergoarkivet, Lina Svensk och Sandra Gunnarsson)

Läs mer

2019-10-28 14:03
Borta är dagarna när man kunde se liveband på nationerna flera gånger i månaden. Numera är det schlager, hits och ”Stad…
2019-10-28 14:01
Förra helgen gick Head of Fyris för tredje gången av stapeln och Uppsala akademiska roddarsällskap var med och tävlade.…
2019-09-11 15:33
”Det finns omtentor, men inte omfester” är ett etablerat mantra som upprepas för att rättfärdiga att man inte riktigt…