Annons
Annons
Gustavianum
Gustavianum har mänskliga kvarlevor från samer i sina samlingar. Många vill att dessa ska repatrieras, d.v.s. att kvarlevor och föremål ska återföras till de platser de ursprungligen kommer ifrån. Detta är dock inte gjort i en handvändning som regelverket ser ut idag.
Foto: Sandra Gunnarsson

Byråkratiskt snårigt om samiska kvarlevors sista vila


Allt fler har höjt rösten för att de mänskliga kvarlevor som förvärvats i utdaterade forskningssyften ska repatrieras. Ergos Saga Ek har tagit reda på varför det ännu finns samiska skelettdelar kvar i Uppsala universitets samlingar.

I slutet av september publicerar Upsala nya tidning en insändare undertecknad representanter från Amnesty Sápmi och Samiska föreningen i Uppsala. De vill att Uppsala universitet ska återbörda de samiska kvarlevor som finns i deras samlingar. Det har gjorts förut. 2016 överlämnade universitetet kvarlevor efter 17 samer till Svenska fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. Men ännu finns mänskliga kvarlevor från 29 samer kvar i UUs ägor. Varför?

Jag är till en början tveksam till att skriva om repatriering, alltså återbördande, av samiska kvarlevor och kulturföremål. Jag är själv same och har släktingar som blev både fotade och undersökta av rasbiologer. Är det möjligt att skriva om kulturföremål, mänskliga kvarlevor och rasbiologin utan att vara partisk?

Efter en del övervägande bestämmer jag mig och tar kontakt via mejl med Mikael Ahlund, museichef på Gustavianum, som har ansvar för samlingarna i fråga. Han menar att frågan om mänskliga kvarlevor och repatriering är komplicerad.

­– Detta är svåra och viktiga etiska frågor. Gustavianum arbetar kontinuerligt efter de etiska riktlinjer som formulerats i policydokumentet, till exempel vad gäller att hantera mänskliga kvarlevor med största respekt, att inte ställa ut dem i museet och att vara mycket restriktiv vid publicering av bildmaterial relaterade till samlingarna. Vad gäller frågor om repatriering måste vi emellertid som statlig myndighet följa det regelverk som finns, där regeringen beslutar i dessa frågor, svarar Mikael Ahlund.

"Intresset för samiska kvarlevor hängde bland annat samman med den tidens rasbiologiska tänkande, som då betraktades som en vetenskap."

Mikael Ahlund, museichef Gustavianum. Foto: Lina Svensk


Under årens lopp har universitetet samlat på sig mänskliga kvarlevor med olika ursprung, varav de allra flesta kommer från arkeologiska utgrävningar både i Sverige och i andra länder. Dessa kvarlevor, som till största del består av skelett och skelettdelar, har tidigare använts i undervisningssyfte som en del av de medicinska och anatomiska samlingarna vid universitetet.

– Angående de samiska kvarlevorna så kom de till universitetet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En del kvarlevor inköptes av privatpersoner och donerades till anatomiska institutionen, förklarar Mikael Ahlund.

Anatomiska institutionen existerar inte längre, men det var vid denna som man först samlade in och sedermera förvarade dessa medicinska och anatomiska samlingar.

– Ett antal kvarlevor har också insamlats genom grävningar på samiska gravplatser under början av 1900-talet. Intresset för samiska kvarlevor hängde bland annat samman med den tidens rasbiologiska tänkande, som då betraktades som en vetenskap.

Vi har tagit oss fram till kärnan i denna debatt och universitetets skugga. Rasbiologi. Det som från början av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet ansågs vara en vetenskap i Sverige och idag klassas som pseudovetenskap.

 


Annons

Annons

Erik Törnlund, gruppsekreterare på Amnesty Sápmi. Foto:Ulrika Bergfors

"Det handlar om ett försoningsarbete som Sverige måste ta itu med. Vi måste göra upp med vår mörka historia."



Jag kontaktar Erik Törnlund, gruppsekreterare på Amnesty Sápmi. Han var en av författarna till insändaren i UNT och uttrycker tydliga åsikter i frågan.

 – De samiska kvarlevor som återfinns i samlingar förvärvades på ett oetiskt sätt, de grävdes upp och forslades bort från sina gravplatser – något samtycke var det inte frågan om. Det kallades forskning, men handlade om rasbiologi och ren rasism, skriver Erik Törnlund när jag kontaktar honom via mejl.

Sverige skrev 2007 på FN:s urfolksdeklaration men den som håller sig uppdaterad på internationell politik, vet kanske att Sverige sedan dess har fått kritik för att inte leva upp till de mänskliga rättigheterna. Bland annat gällande behandlingen av Sveriges urfolk. FN:s rasdiskrimineringskommitté menar att det behövs mer lagstiftning för att skydda samernas rättigheter och att landet behöver ta till ytterligare åtgärder för att bekämpa hatbrott och diskriminering. Något som Erik Törnlund också pekar på.

– Vi måste också se detta i ett större sammanhang. Sverige har en kolonialt förflutet med olika övergrepp mot samer. Det handlar om rasbiologi, tvångsförflyttningar, politisk diskriminering, assimilering och osynliggörande av samisk kultur och historia. Frågan kring återbegravning av samiska kvarlevor är med all tydlighet ett resultat av denna historia.

I insändaren skriver han tillsammans med Eva Forsgren, ordförande för Samiska föreningen i Uppsala, att universitetet bör ta initiativ i denna fråga och ett etiskt samt moraliskt ansvar. Det går att läsa mellan raderna vad de är ute efter, men jag hör mig för ifall de kan konkretisera. Vad är det de vill att universitetet ska göra?

– Uppsala universitet har sex samiska skelett, som är monterade, och ytterligare skelettdelar från 23 andra samer. Vi menar att universitetet ska ta initiativ till återbegravningar genom proaktiva kontakter med de samiska organisationer som berörs – oavsett om det är i Sverige, Norge eller Ryssland. Vi anser också att universitetet ska lämna en framställan till regeringen om ett återbördande till de orter och sameföreningar som berörs. Det är endast regeringen, som kan fatta dessa beslut, men de måste få ett underlag, klargör Erik Törnlund.

"När det gäller processen med återbegravningar av samiska kvarlevor går det oändligt sakta."


De samiska kvarlevorna som detta handlar om kommer från Arjeplog, Offerdal, Rounala, Norge och även Ryssland. Man kan fråga sig varför de är av åsikten att universitetet bör ta initiativ till detta. Borde inte sameföreningarna kunna ta initiativ? Det är väl inte svårare än att skicka en förfrågan till universitetet? Erik Törnlund rätar ut frågetecknen utan att jag behöver ställa frågan.

–  När det gäller processen med återbegravningar av samiska kvarlevor går det oändligt sakta. I år har kvarlevor från nio samer återbegravts i Tärnaby - det tog 13 år från att sameföreningen ställde kravet till själva begravningen. Det är oacceptabelt lång tid.

Återigen vänder jag mig till Mikael Ahlund för att fråga om just denna kritik. Att museichefen är medveten om denna insändare har jag fått klart för mig. Även att man är medveten om det etiska dilemmat. Men hur var det nu med det här policydokumentet som de baserar sitt arbete på?

– En revidering av universitetets policy för hantering av mänskliga kvarlevor pågår just nu och har pågått under hösten. Denna policy gäller alltså inte bara Gustavianum, utan alla museer och samlingar vid universitetet. Mänskliga kvarlevor finns också i Evolutionsmuseet, skriver Mikael Ahlund.

I början av 2020 publicerade Riksantikvarieämbetet ett stöddokument gällande hantering av mänskliga kvarlevor och Mikael Ahlund skriver att man väntar på den slutgiltiga rapporten. Både stöddokument samt rapport ska användas som underlag till revideringen som beräknas vara klart innan slutet av året.

Det som står klart är att repatriering är en snårig byråkratilabyrint, både juridiskt och administrativt. Sameföreningen vill att Uppsala universitet ska återlämna både kvarlevor och kulturella föremål men universitetet vill ha en formell förfrågan då det inte kan ta självständiga beslut. Mikael Ahlund skriver:

– Detta har skett rörande andra samlingar av mänskliga kvarlevor vid universitetet. Efter en officiell begäran om återlämnande av kranier från Franska Polynesien skedde en repatriering, efter beslut av regeringen, för några år sedan.

I början av sommaren 2020 godkände den svenska regeringen rekommendationer från FN gällande just repatriering. Men som Erik Törnlund tidigare påpekat och även tar upp i slutet på vår mejlkonversation, så handlar detta om ett mycket längre perspektiv.

– Det skulle vara pinsamt för svenska regeringen om myndigheter bortsåg från både urfolkrätten och de FN-rekommendationer och krav som regeringen förbundit sig att följa. Det handlar om ett försoningsarbete, som Sverige måste ta itu med. Vi måste göra upp med vår mörka historia.

Att Sameföreningens önskan om revidering och repatriering inte är omöjlig, står klart. Att Sverige till sist gör upp med sitt mörka förflutna, är inte fullständigt omöjligt. Dock kommer det bli en långdragen och byråkratisk kamp innan de kända såväl som okända individerna får sin upprättelse och denna debatt får sin sista vila.

 

Tillägg

 

Under arbetet med detta reportage har Historiska museet på Lunds universitet också fått kritik från Amnesty Sápmi, samt att Ájtte fjäll- och samemuseum har meddelat regeringen och Sametinget att de vill återbegrava de kvarlevor som finns i deras samlingar. Samiska föreningen i Uppsala blev tillfrågad om kommentarer och svarar att de står bakom de svar som getts av Erik Törnlund från Amnesty Sápmi.

Läs mer

2020-10-23 13:39
Man möts av en del sura miner, lite svajiga försvarstal, men mest förståelse när man har som jobb att påminna folk att…
2020-10-16 13:24
Vad har Hjalmar Söderberg, Åhléns och ormen på Nelins gemensamt? Alla har varit samtalsämnen i Uppsalas nya kulturpodd…
2020-09-29 11:08
"It took a while for me to realize that the alternative – staying in Sweden – is not necessarily as dangerous and…