Ergos kulturskribent Luke Litvinov gör en djupdykning i AI-genererad konst.
Ergos kulturskribent Luke Litvinov gör en djupdykning i AI-genererad konst.
Foto: Unsplash: DeepMind/Rose Pilkington/Ergo

Kan AI skapa konst?


“Do androids dream of electric sheep?” Den frågan ställde Philip K. Dick sig själv då han skrev sin numera världskända dystopiska science-fiction roman av samma titel, utgiven 1968. Boken inspirerade en av 80-talets mest älskade kultklassiker och vad som ofta anses vara en av tidernas bästa science-fiction filmer, Blade Runner, regisserad av Ridley Scott, med Harrison Ford i huvudrollen. Den kom även att lägga grunden för mycket av genrens skrivande i generationer framöver.

Frågan som Philip K. Dick ställde sig för så länge sedan väcktes hos mig igen i somras när AI modellen DALL-E mini, numera Craiyon, gjorde sitt intåg på social media. Bilderna som genererats utifrån användarnas enkla textbeskrivningar har varit allt från komiska, till vackra, förvånansvärt realistiska och ibland obehagliga. Programmet är egentligen en mindre avancerad, open source version av DALL-E 2, skapad av företaget OpenAI. Även denna används på ett liknande sätt för att skapa verk som kan tyckas tämligen konstnärliga. Ett simpelt ökenlandskap i impressionistisk stil, ett samtal mellan Barrack Obama och Pingu målad av Dalí, ett stilleben av ett stökigt studentskrivbord. I mötet med dessa uppstår en ny fråga. Har AI:n skapat konst? 

"Det händer att människor ibland skapar något tråkigt och okänsligt, men de har även kapaciteten att nå något mycket högre med deras konst." 

Det är en komplex och svårhanterlig fråga som lätt hamnar i djupare, mer långtgående diskussioner som vi inte får plats med här. Jag är dock frestad att svara nej av två anledningar. För det första är programmet inte självgående. En användare ger en beskrivning, programmet analyserar sedan miljontals bilder som den hittar på internet med samma input och gör en koppling mellan dem för att generera bilden. På det sättet skulle man kunna säga att programmet “skapar” konsten på samma sätt som en pensel “skapar” en tavla. Det finns ingen intentionalitet i programmet, det är ett verktyg som används av människor. Så om det är konst, så är det iallafall inte AI:n som är konstnären. 

Den andra anledningen är svårare att förklara. En god vän till mig uttryckte det på ett bra sätt i en konversation vi hade om just detta för ett par veckor sedan. Han sa att bilderna saknade ett visst ‘djup’ som man ofta finner i mänskliga konstverk. Vad menade han egentligen med det? Jag är inte helt säker, men det kanske är enklare att förstå när ‘djupet’ saknas. Ta exempelvis konststilen som brukar kallas för Corporate Memphis. Det är en platt, minimalistisk, oinspirerad stil som används flitigt av Big Tech företag. Det ger en ungefär samma känsla som halvdan vykortskonst eller tavlorna man ibland finner hängandes i kontorskorridorer och skolor. Det är kallt och saknar passion. Det händer att människor ibland skapar något tråkigt och okänsligt, men de har även kapaciteten att nå något mycket högre med deras konst. Något som säger mycket mer. AI konst tycks däremot alltid sakna djup, oavsett hur vackra verken är. 

Det var med dessa intuitioner, fördomar och frågor som jag begav mig till Reginateatern för att se Nattygsbordet, en pjäs som helt och hållet är skriven av en artificiell intelligens, även den utvecklad av OpenAI. Jag måste säga att det var en av de underligaste upplevelserna jag varit med om. Det är en fantastisk omtumlande föreställning som på det bästa sättet tycks sakna all form av sans och sammanhang. De ologiska replikerna slängs vilt mellan karaktärer och är magert bundna till varandra på ett sätt som skvallrar om författarens begränsade förståelse för mänsklig kontext. Dessa lämnade ofta publiken både skrattandes och förvirrade. Allt detta förstärks av passionerat och väl utfört skådespeleri samt en unik scenografi. Ofta kändes det som att bevittna en kaotisk LSD-trip som ibland avbröts av korta stunder av överraskande klarhet och konkreta insikter då AI:n själv tycktes tala till publiken. Det meddelandet som “Roboten” eller “Den onda roboten”, som den kallade sig själv, tycktes ge var ett om mänsklig essens, drömmande, gemenskap och en oro inför framtiden.

"Trots att vi går så långt från mänsklighet och mening som möjligt så är det ändå där man landar."


Annons

Annons

Att försöka beskriva handlingen är lönlöst och inte heller särskilt användbart. Den röda tråden verkar inte heller ha varit det viktiga i skapandet av pjäsen. På andra sidan av skärmen i ett Zoom-möte sitter Annelie Horáková från Revet scenkonst och förklarar: “Vi har inte försökt skapa någon enhetlig historia, för det går ju inte och det fanns inte det heller. AI:n vet inte vad den har skrivit och den skriver inte heller med ett mål.” Bredvid sitter Dan Andersson som har regisserat pjäsen och instämmer: “Då blir det också oärligt att försöka få fram en röd tråd och det är inte heller det som vi tyckte var intressant med pjäsen.” Dramaturgin har istället varit fokuserad på samspelet mellan de två spåren som finns i pjäsen, situationerna som karaktärerna befinner sig i och det som AI:n förmedlar till publiken. 

Den text som först producerades efter att Dan Andersson gav programmet ett par enkla instruktioner gick upp mot ungefär 600 sidor. Det förberedande arbetet har därför involverat en hel del bearbetning och översättning för både regissören samt Annelie Horáková för att få det att passa in på en 90 minuters tidsram. Trots detta var målet att hålla sig så nära källmaterialet som möjligt. Annelie Horáková, som även står på scen, förklarar att det har varit spännande att ta sig an ett så ovanligt och utmanande projekt. I brist på de mål och viljor som man finner bland karaktärerna i en traditionell pjäs, har de istället fått ankra sig i något annat. “Bridget gråter i den här scenen för att hon gråter i den här scenen”, menar Dan Andersson. “Vi får hitta en anledning till det och sen bygga scenen runt det skelettet som AI:n har satt upp.” Men de tycker även att de funnit en viss frihet i bristen på logik. “Jag tycker väldigt mycket om det, att få sätta mig in i den världen och presentera verkligen en fiktion för publiken”, säger Annelie Horáková, “det är väldigt befriande som skådespelare och jag tror att det också är det för en publik.” 

"Det är så lätt att tillskriva den ett medvetande och en mening, men den har ju inte det, det finns inget bakom"

Vi pratade också om den potentiella meningen med pjäsen. Är det ens möjligt att extrapolera en sådan? Försöker författaren förmedla något till publiken? “Någonstans så har det kommit fram till oss mer och mer”, säger Dan Andersson, “att pjäsen handlar om mänsklighet och mänsklighet handlar om meningsskapande.” Han berättar att arbetet med texten är det som har givit den mening. Men även publiken spelar en roll i meningsskapandet. “Det känns som att man får med sig något också genom att vara en människa, att se andra människor på scen gråta och skratta och säga de här orden”, fortsätter han. “Trots att vi går så långt från mänsklighet och mening som möjligt så är det ändå där man landar.” De verkar dock båda skeptiska till AI:ns förmåga att själv skapa mening. “Det är så lätt att tillskriva den ett medvetande och en mening, men den har ju inte det, det finns inget bakom”, menar Dan Andersson. Att hänföra ens egna mening som människa, publik och konstnär till programmet är därför ett misstag. Men även detta resulterar i en viss frihet. Annelie Holáková instämmer och tillägger att teater ofta kan kännas som att man “skriver på näsan” och försöker förmedla endast en sanning. Hon menar att det viktiga med konst är att man bara har en upplevelse. “Det känns skönt att få erbjuda publiken det: ‘det du förstår är rätt, det du har upplevt är rätt, det finns inget som är fel’.” 

Vad är det egentligen AI:n har skapat? Är det konst? Det är svårt att säga, även för Dan Andersson och Annelie Holáková. Efter föreställningen får jag chansen att prata en stund med Erik Mattson, en av de fyra skådespelarna i pjäsen. Han ger mig ett väldigt kortfattat och kärnfullt svar på min fråga. “Det vi har skapat här på scen är konst. Men om det AI:n har skapat är konst, det är en bra fråga.” Det som Revet åstadkommit med Nattygsbordet är utan tvekan ett exempel på konst, även i mina ögon, och det är en upplevelse jag starkt rekommenderar för den som får chansen. Men har programmet i sig skapat konst? Det tror jag inte. I alla fall inte tills androider drömmer om elektriska får. 

Läs mer

2023-01-28 14:55
Längs med Östra Ågatan ligger ett litet gult hus på en innergård. Utanför dörren hänger en lampa som lyser upp en…
2023-01-14 13:32
Det interdisciplinära centret CIRCUS har precis startat en ny föreläsningsserie, “Att förstå vår samtid”. CIRCUS är ett…
2022-12-22 14:28
Edison Arellano and Girish Pulinkala are this year’s organizers of Jul på Uplands, a longstanding tradition and…