Maktdiskussion utan riktig botten
Sista sticket
Manus och regi: Magnus Åberg
I rollerna: Hugo Olsson, Anna Stenquist, Erik Myrsten, Tore Liljeqvist
På scenen sitter tre män och spelar poker. En av pokerspelarna, Johnny, är en dryg, överlägsen typ som genom sin självgodhet och sitt överlägsna sätt ser till att ta hem spel efter spel. Hans två motspelare låter sig skinnas trots att de hela tiden antar att Johnny sitter med mycket dåliga kort. De bjuder över; insatsen höjs; de får kalla fötter och lägger sig. Frågan är varför de gör det? Varför låter de Johnny styra? Varför har vissa personer makt över andra? Varför synar ingen deras bluff? Varför låter vi vissa bestämma över våra liv?
Författaren och regissören Magnus Åberg visar genom uppsättningen prov på en dramatisk känsla och en förmåga att snickra ihop snabba och rappa dialoger. Han har gott om idéer och onekligen har han hittat en intressant frågeställning, men Sista sticket lämnar också publiken frågande kring andra saker - dessvärre. Exempelvis har de tre männen som spelar poker uppenbarligen något slags förhållande till varandra. Vilket? Personerna placeras inte in i något annat sammanhang än det vi ser på scenen. Det gör att de inte känns verkliga. Vi får inte veta vilka de är och därmed blir maktdiskussionen ganska ointressant.
Också Magnus Åbergs idérikedom blir bitvis till en belastning för Sista sticket. Sidospåren är för många. Det blir samtal om allt mellan himmel och jord. Från toalettsitsens uppfällning till om det är roligt att mörda. Visserligen är dialogen ofta som spänstigast i dessa passager men de är ändå för många för att historien ska hänga ihop på ett naturligt sätt. I sina bästa stunder blir det ändå riktigt underhållande. Skådespelarna är visserligen lite svajiga och ojämna, men i flera passager så lyckas de på ett träffsäkert och känsligt sätt berätta om sina tankar, fobier och funderingar. Men stunderna är inte tillräckligt många för att ändra på känslan - att Sista sticket inte är riktigt färdig.
