Mozarts musik den stora behållningen på stadsteatern
Amadeus
av Peter Shaffer
översättning Göran O Eriksson
regi Eva Molin
scenografi Peter Lundquist
kostym Kajsa Larsson
ljussättning Mats Öhlin
mask peruk Eva Rizell
musikbearbetning originalmusik Niko Röhlcke
I rollerna: Magnus Roosmann, Aksel Morisse, Frida Hallgren, Per Graffman, Rune Sandlund, Göran Thorell, Lars G Wik, Duncan Green, Agneta Ahlin, Anders Jansson, Nicholas Olsson, Rafael Pettersson (elev vid Teaterhögskolan i Malmö) m fl
Dramats nav är kampen mellan hovkompositören Antonio Salieri och underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Salieri är vår ciceron, det är genom hans ögon vi ser det som utspelar sig. Underbarnet mot medelmåttornas skyddshelgon, som Salieri själv utnämner sig till. Vems sida väljer vi? Faktum är att båda slutar som förlorare, åtminstone i det korta perspektivet. Bilden av ett missförstått geni målas upp. Ett geni före sin tid, som dör ung och fattig. (Att sanningen egentligen inte var riktigt så nattsvart, spelar ingen roll i sammanhanget). Motparten är medelmåttan som hyllas av sin samtid men som är klarsynt nog att se att Mozart är den store av dem - och gör allt för att krossa honom.
En av de starkaste scenerna är när Magnus Roosmans Salieri gör upp med Gud, som övergivit honom och sänt underbarnet Mozart till jorden. Ackompanjerad av den mäktiga musiken blir Salieris ångest och förtvivlan gripbar och den lismande intrigmakaren blir i samma ögonblick en person att också känna medlidande med. Jag gör banaliteter av legender, han legender av banaliteter, säger Salieri, förtärd av bitterhet.
Vid sidan av en imposant och diabolisk Magnus Roosman, som på genrepet dock inte var helt vän med sina repliker, syns Aksel Morisse, som Mozart. Han framställs här som prutthumorns okrönte konung. En livstörstande ung konstnär, som aldrig fått vara barn på riktigt och som av maktens män inte ses som det geni han är - kejsaren gäspar åt hans nyskrivna opera. Aksel Morisse är föreställningens fart och fläkt och en välbehövlig dramatisk motvikt till den mer inbundne Salieri. En utmärkt mindre roll som maktens och moralens lågmälde väktare gör Lars G Wik, som frimuraren och hovbibliotekarien, baron van Swieten.
Allt utspelar sig i Peter Lundquists vindsvåningslika scenografi, där ett antal mäktiga takstolar skuggar det stora trägolvet. Med enkla medel förvandlas scenen från hovsal till Salieris eget kyffe, från operascen till hölada. Med hjälp av en målad fond kan den stora scenen också göras mindre och intimare, vilket kommer väl till pass främst i scenerna mellan Salieri och Mozarts hustru, Constanze Weber, väl spelad av Frida Hallgren.
Så vad ändar då allt detta i? Vad tar man med sig hem efter föreställningen? För egen del blir Mozarts musik den stora behållningen. Lusten att se om Milos Formans film, som nyligen gick upp på biograferna i en ny omarbetat version, kommer med på köpet.
