Långdraget men genomtänkt spex

Caroline Thor / red@ergo.us.uu.se / Scen / Publicerad 2003-12-09 00:00

Den trojanska jästen utgår, som namnet antyder, från den gamla historien om grekernas krig mot trojanerna. Mitt under det brinnande (?) kriget kommer den svenske apotekarstudenten Viking (Kristofer Klerfalk) till krigsskådeplatsen för att praktisera hos Hippokrates (Johan Hallengren). Den dumsnälle nutidsstudentens möte med de grekiska slagskämparna, en rad gudinnor och de tre trojanska bratsen med Prins Paris ( Erik Stridh) i spetsen sätter fart på det slumrande kriget och får saker att hända både innanför och utanför den trojanska muren.

Den trojanska jästen - ett
marathonspex med träsmak
av och med Farmacevtiska interaktiva spexkommittén
Skandiascenen

Skådespelarprestationerna är genomgående mycket starka. Kristofffer Klerfalk ,med sin mimik och ständigt förvånade uppsyn, är klockren i rollen som den rosenkindade dalmasen Viking. De tre gudinnorna Afrodite (Amelie Fondell), Atena (Anna Larsson) och Hera (Frida Hultgren) är värda ett omnämnande för sitt starka samspel liksom Johan Hallengren som den spattiga och förvirrade Hippokrates. Starkast lyser dock Odysseus (Jonatan Olsson), Akilles(Mikael Åberg) och Kung Menelaos (Anders Engström). De känns alla väldigt trygga i sina roller och lyckas med konststycket att skapa tre rollfigurer med starka personligheter och konsekventa karaktärsdrag. De bär på många sätt upp hela föreställningen och bidrar i allra högsta grad till spexets höga kvalitet. Att de dessutom är goda sångare ger extra pluspoäng.
Den trojanska jästen är ett spex som vågar ta ut svängarna. Nutid och dåtid blandas friskt och de fantasifulla sångnumrena bryter av och ger ny energi när dialogen någon gång känns tradig. Första akten är av genomgående hög kvalitet men under andra akten tappar spexet tempo, något som möjligen kan ha något att göra med att den fabulösa grektrion med Menelaos i spetsen inte är med lika mycket.
Spex är ofta ganska långdragna och Den trojanska jästen med sina tre och en halv timme är inget undantag. Ett lite kortare spex hade nog kunnat hålla tempot och åskådarnas intresse vid liv hela vägen fram mot slutet. I det stora hela är dock Den trojanska jästen ett mycket välskrivet och välspelat spex där skämten håller hög kvalitet trots den grabbighet som emellanåt genomsyrar dialogen. Den suggestiva pingisscenen, Bengt Alsterlind som rösten från ovan och de starka rollprestationerna gör Den trojanska jästen till ett väl godkänt spex där kreativitet och glädje verkar ha varit två av ledorden.