Kraftfullt och kritiskt om folkhemmets utveckling

Apelsinträdet
av Henning Mankell
Västmanlands-Dala nation
Regi: Josefin Hallenberg, Kristoffer Hammarlund och Anna Theorell
Medverkande: Maria Bjurström, Hiyam Cetinkaya, Max Eriksson, Andreas Gandhi, Kristoffer Hammarlund, Linus Laukkanen, Maja Lilja, Sara Svensson, Andreas Wetell och Simon Wrang.

Francos soldater har skjutit alla män till döds, även småpojkarna, och kvinnorna är försvunna. Alla utom en. Hon står bland brinnande ruiner och vattnar sitt apelsinträd, vattnar för att hålla det lilla som lever vid liv, till de efterkommande. Minnesbilden berättas av Oscar, som på 1930-talet begav sig till Spanien för att slåss för socialismen, och han som lyssnar är Axel, vilken skulle ha följt med och kämpat i spanska inbördeskriget om ödet bara velat annorlunda.
Henning Mankells pjäs Apelsinträdet är en varm, men ändå inte okritisk, skildring av det svenska folkhemmets historia, som i skådespelet tar sin början en regnig augustidag 1936. Axel har bestämt sig för att stanna i Sverige och därmed inte ansluta sig till Internationella brigaden. Hans skäl är två. Flickvännen Karin är med barn och gubben Engman har erbjudit Axel att ta över hans cykelverkstad. Det är ett mycket fint erbjudande för en fattig, ung man som började utan någonting alls på fickan och han tackar således inte nej, även om Oscar ser det som ett svek mot det spanska folket.
Det krävs stort mod av en amatörteatergrupp med så unga skådespelare att sätta upp en pjäs lik denna - som skildrar tider av förvandling med människor som förvandlas. Apelsinträdet spänner över nästan femtio år. Vi möter det fattiga trettiotalet, andra världskrigets fyrtiotal, det kalla krigets femtiotal, upprorets sextiotal och det depraverade åttiotalet.
Navet i historien är Karins och Axels familj, deras vardag med kaffedrickandet som det enda bestående under de flyktiga stämningarnas 1900-tal.
Som när Sputnik far över himlen, då fikar familjen Karlsson och den förut så brinnande socialisten Axel gnäller över skatten och idealiserar Amerika. Tillsammans med svärsonen Evert gör han sig också löjlig över Ryssland, men skrattar bäst som skrattar sist. Plötsligt ringer Oscar på dörren och berättar att Sovjet sänt ut en satellit i rymden.
Mankells text är kvick och melankolisk på samma gång. Den är tacksam att spela och kunde nästan av sig själv komma till uttryck. Kristoffer Hammarlund, Maria Bjurström och Andreas Wetell, som spelar Axel, Karin och Oscar både som unga och gamla, gör dock en beundransvärd insats. De lotsar oss genom decennier (över tre timmar speltid) utan att tappa i kraft och kontakt med sin publik. Att några få repliker glöms bort mot slutet gör detsamma.