Tvåsamhet med terrorbalans

Dödsdansen
av August Strindberg
Upsala Stadsteater
Regi: Eva Dahlman
Scenografi: Mikael Varhélyi
Medverkande: Viveca Dahlén, Gustav Levin, Per Morberg
och Annelee Vikner

Ett bröllops lyckliga nöje projiceras för våra ögon mot en duk, ridån som bara för en kort stund avhåller publiken från helvetet innanför den; för alldeles snart introducerar ett obehagligt ljud av något som går itu, teaterhistoriens kanske mest vidriga par och all lycka som projicerats försvinner.
På en skärgårdsö lever Edgar och Alice i gemensamt vald isolering från vad de ser som omvärldens brister, men i själva verket isolerar de sig från möjligheten att konfronteras med den egna ofullkomligheten. Räddhågsna utlämnas de åt varandra och kringgår ett bittert faktum genom att gå i cirklar av hat mot den andra parten i tvåsamheten.
Dock kommer denna cirkelflykt att störas en aning den kväll vi möter dem. De sitter till bords och samtalar bitskt koncist medan musik från doktorns bjudning i huset bredvid tränger sig på. Alice uttrycker en fördold önskan att vara där. Edgar bemöter hennes önskan med att kalla doktorn och hans hustru för pack. De är inte anständiga och det finns därför ingen anledning att umgås med dem, något som karantänmästaren Kurt, kusin till Alice, motsätter sig.
Kurt är en av de inbjudna, fast väljer emellertid att först avlägga visit hos sin släkting. Om det vampyrliv som levs innanför hennes dörrar vet han inget. Det blir därför en chockartad upplevelse att se Edgar dansa furiöst till Alices pianospel, ett slags dödsdansande till Bojarernas intåg av Johan Halvorsen som inte slutar med död, men som noga förebådar den.
Gustav Levin förmedlar skickligt Edgars förfärande sjukdomstillstånd i avslöjande nakenhet utan att bli verkligt ynklig. Terrorbalansen mellan makarna måste ju upprätthållas. Viveca Dahlén låter å andra sidan heller aldrig Alice hänge sig åt något som kan kallas det dåliga samvetets ömhet, inte ens när Edgar faller ur sin dans som vore han död mjuknar tonfallet.
Trovärdigt gestaltas två roller som spelar sina egna skådespel i skådespelet och det som ibland kan upplevas som väl teatralt är följden av att Edgar och Alice är vansinnigt teatraliska. Deras känslosamma agerande får Per Morbergs betraktande Kurt att framstå som en vilsen och blek varelse, men när också han uppgår i helvetesskildringen försvinner obetydligheten. Han rubbar parets cirklar och för dem fram till insikten att livet är döden, en för dem befriande insikt.