Tar plats på scen

Hej kära dagbok. 20 skäl att hata livet: Ett: Jag är ful. Två: Jag är blyg. Jag har fula bröst och ful häck. Min näsa är enorm.
Rösterna stegras, men när monologen ebbar ut sitter ett tillkämpat dockleende fastklistrat på de fem skådespelarna.
Det är söndag och ett av de sista heldagsrepen innan det är dags för urpremiären av Var god tag plats på Reginateatern i Uppsala. I Teatertakets lokaler på Sågargatan nöter drygt hälften av medlemmarna i ÖFA repliker och pratar scenlösningar.
ÖFA står för Öppna feminister agerar och är ett två år gammalt nätverk. Ett tjugotal kvinnor i tjugoårsåldern utgör medlemsskaran, många av dem är uppvuxna i Uppsala.
- När vi bildades var syftet framför allt att stärka varandra och oss själva. Vi har ett väldigt levande diskussionsforum på nätet och träffas en gång i månaden. Käkar mat och diskuterar, fast i organiserad form, berättar Anna Wallgren.

Vid sidan av ett feministiskt synsätt förenar någon form av konstnärligt utövande medlemmarna. Här finns både professionella dansare, skådespelare och musiker (bland andra singer-songwritern Britta Persson vars debutskiva recenserades i förra numret av Ergo) och amatörer. Mixen gör det gemensamma projekt de nu sätter upp extra spännande, menar dansaren Nadja Hjorton.
- Våra olika bakgrunder och erfarenheter gör att alla bidrar med olika bitar, och har gjort att vi har experimenterat oss fram i högre grad än vi kanske skulle ha gjort annars.

De beskriver Var god tag plats som ett collage där uttrycksformer som dans, teater, performance, sång och rörlig bild avlöser och samspelar med varandra. Allt kretsar kring några centrala teman - som utseendefixering, tvåsamhet, viljan att förändra sig själv och sitt sätt att se på sig själv. Källorna de öst ur heter egna erfarenheter; dagboksmonologen i inledningen bygger till exempel uteslutande på autentiska anteckningar.
Som titeln uppmanar handlar föreställningen också om att ta plats. Om att försöka bryta de begränsande strukturer de ser omkring sig, om det så är i det offentliga rummets objektifiering eller inom scenkonsten - där jämställdheten, som en statlig utredning konstaterade i våras, har en lång väg kvar att gå.

Genom att nu vända sig utåt med de diskussioner de hittills har hållit inom gruppen hoppas ÖFA också kunna inge andra vilja, lust och mod till förändring.
- Jag tror att teatern är det kanske bästa sättet att peka på problem - och för den delen öppningar. Man tar till sig budskapet på ett annat sätt när man ser det på en scen, säger Siri Hjorton Wagner.
Samtidigt, fortsätter hon, värjer de sig mot politisk teater som ett färdigt åsikts­paket som pådyvlas åskådarna.
- Publiken måste inte tycka att det vi tycker är viktigt är viktigt. Men förhoppningsvis kan de inspireras att hitta det som de tycker är viktigt.
Och lika mycket som innehållet i föreställningen är den i sig en politisk handling, menar de.
- Vi vill visa att man kan göra något sådant här, att en grupp kan samlas runt frågor och åstadkomma något tillsammans. Och att tjejer kan vara roliga säger Anna Wallgren.