Annons
Annons

Välkoreograferat vansinne


FreudStockholms nationsmarsspex 2007Manus: Magnus Jacobson, Johan Peiris Fredrik HanefalkRegi: Magnus Jacobson Johan PeirisMedverkande: Simon Rosenqvist, Elin Carlsson, Richard Caspar, Maria Bodegård m flMusik: Stefan Ajax, Johan Nilsson, Jonas Gernandt m fl

Stockholms nation har stolta spextraditioner och årets marsspex utgör inget undantag. Freud är en påkostad, nästan tre timmar lång historia. Allt utspelas på ett mentalsjukhus dit den unge, nyutexaminerade Sigmund Freud kommer för att göra sin AT-tjänst. Freud själv är dock mest en betraktare i sammanhanget, och i centrum står i stället intrigerna och karaktärerna på det minst sagt märkliga hospitalet. Man kan säga att det påminner lite om filmen Gökboet - fast i en glad musikalversion.
Detta är ett spex med tydlig slagsida åt musikalen. Omtag och improvisationer blir det inga, istället har man lagt krutet på sång- och dansnumren. Det är många inblandade i produktionen, och resultatet är verkligen proffsigt. Till nyskriven musik, framförd av orkestern Ajax the Cleanerz, sjungs och dansas det träffsäkert och välkoreograferat.
Det kan invändas att ett spex skojar bort tragiken kring psykisk sjukdom alltför lättvindligt, men manusförfattarna och ensemblen undviker att hemfalla åt enkel lyteskomik och freak show. Snarare förmedlas en rätt så befriande kritik av en uppblåst och självbelåten vårdapparat, som betraktar sig själv som normal och patienterna som onormala dårar. Övertron på auktoriteter och vetenskapliga diagnoser drivs det också friskt med.
Det är ingen Hasse Alfredsson-nivå på texterna, men det uppvägs av välregisserade skådespelarinsatser, där tajming och tonfall ofta drar ner rejält med applåder och skratt. En genomtänkt rollbesättning gör också att det ironiseras bra över traditionella könsroller. Richard Caspar är, med sin vinnarhaka och mörka mustasch, perfekt i rollen som den fåfänge och arrogante överläkaren Dr. Schnell. Han är en lysande drift med manlig fåfänga. Också Anders Norlén och Thomas Grabe lockar till skratt med sina blyga mentalvårdare med pojkbandsdrömmar. Deras känslosamma ballad får många i publiken att smälta. När hela ensemblen sedan unisont klämmer i: vem vill väl vara normaaal i slutsången Galenskapen som blev sund sammanfattas grundtonen i spexet effektfullt.


Annons

Annons

Läs mer

Oförutsägbart, musikaliskt skickligt och med en perfekt blandning av komik och allvar – Emma Fritze har sett…
Ett ögonblick, Dag Thelander och Per Wickström, som skrivit och tonsatt föreställningen “Vansinnets historia” – en…
En föreställning utan hopp, sparsamt med glädje och rik på sorg och olycka. Oroa dig inte, för den innehåller även en…