De starkare

En regnig onsdagskväll öppnas dörrarna till Östgöta nations bibliotek för en uppsättning av August Strindbergs pjäs ”Den starkare” från 1889. Vi leds in i det röda rummet, på ena väggen hänger ett porträtt som har en slående likhet med pjäsförfattaren själv. Publiken slår sig ner kring små bord och det bjuds på fika. Vid en första anblick ser man knappt den lilla scenen där ytterligare ett litet bord är placerat med två stolar, lokalen ser mer ut som ett café än en teater.
Musiken tystnar och en servitris och tre cafégäster kommer in, som alla bär vita gipsmasker. Två av dem slår sig ner på de reserverade platserna vid mitt bord och blir serverade kaffe och bakelse, liksom vi i publiken. Pjäsen har med andra ord knappt hunnit börja innan vi alla blir integrerade i såväl sceneri som skådespel. De två kvinnliga cafégästerna tisslar och tasslar om en ung kvinna. Strax kommer Amelie (Isabelle Gustafsson), skvalleroffret, in på scenen. Därefter gör hennes väninna Maria (Johanna Björk) entré och genast startar hennes monolog som kommer att utgöra hela ”konversationen” mellan de unga kvinnorna. Den pratglada väninnan visar först sin välvilja för att sedan subtilt antyda romansen mellan hennes man och Amelie, som sitter tyst alltigenom hela pjäsen. Svartsjukan ligger och pyr som en eld. I denna enaktare kommer en av kvinnorna att gå ut som den starkare, är det den som inte skyr orden eller den som håller dem inne?

En liten detalj har ändrats i pjäsens titel. Kvällens föreställning heter ”De starkare”, i plural. Regissören Björn Dahlman ger oss förklaringen efter en dryg kvart då skådespelet stannar till. Servitrisen kommer nu in i 1800-talsutstyrsel och plockar undan Marias och Amelies pinaler (en laptop, den svenska lagboken, en spikmatta) och vänder på duken, varpå cafégästerna under tystnad drar på sig liknande klädsel. De två kvinnorna står tysta på scenen och in kommer Mademoiselle Y (Daphne Wahlund) och slår sig till bords på den nutida Amelies plats medan Fru X (Nadia Claesson Hersan) kommer in och ojar sig över sin väninnas tragiska ensamhet. Så börjar pjäsen om på nytt, denna gång i originaldialog.
Scenografins detaljer utgör en stor del av uppsättningens finurlighet och utnyttjas skickligt. Mademoiselle Y och Fru X är vitmålade i ansiktet och gråa om läpparna, lagerölen har en gråblaskig färg. Vi har spolat tillbaka bandet från färg-tv till svartvitt. Cafégästernas vita masker har flera funktioner. De blir ett praktiskt knep för att passa in i både modern och gammal version, men också ett anonymiserande skydd. Bakom sina masker kan de skvallra och smutskasta bäst de vill likt dagens trygga internetpåhopp från datorns tangentbord.

Budskapet är tydligt. Samma moralpredikan och levnadsregler återupprepas 120 år senare. Svartsjukan kommer alltid att finnas inom oss. På ett sätt blir det något övertydligt och upprepande med denna repris. Efter ytterligare en kvart byter Mademoiselle Y och Fru X plats med Amelie och Maria, för att återuppta ”konversationen”. Efter att den sistnämnda har fått sitt utbrott på sin tystlåtna väninna, tar de svartvita kvinnorna upp tråden igen och samma episod utspelar sig igen på Strindbergs vis. Inga överraskningar med andra ord, men samtidigt tål den mänskliga svartsjukans klang att eka några gånger till.
Förutom finurlig scenografi och belysande dramaturgi är dramat synnerligen välspelat. Den största utmaningen ligger tveklöst hos de ordlösa karaktärerna som får ta till hela artilleriet av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Både Isabelle Gustafsson och Daphne Wahlund gör imponerande insatser. Den sistnämndas självsäkra minspel måste jag nog säga lyser något starkare.