33 Variationer

På kulturnattskvällen hade Uppsala Stadsteater Sverigepremiär på en av förra årets stora Broadwaysuccéer; Moisés Kaufmans 33 variationer. En något oväntad framgång kan tyckas med tanke på pjäsens smala ämne och hyfsat komplexa dramaturgi. Pjäsen handlar om musikforskaren Katherine Brandt som alltmer besatt försöker förstå Beethovens fascination vid en enkel vals, komponerad av musikförläggaren och den högst medelmåttiga kompositören Anton Diabelli. En fascination som fick mästaren att komponera hela trettiotre variationer på det till synes bagatellartade stycket. Brandt lider av ALS, en sjukdom som långsamt tar hennes liv. Medan hennes kropp förfaller går hon allt djupare in i sitt arbete, men försummar samtidigt den redan sedan tidigare komplicerade relationen till sin dotter. Parallellt skildras även det händelseförlopp Brandt försöker tränga in i och publiken får följa Beethovens maniska arbete med variationerna medan också hans kropp, särskilt hans hörsel, obönhörligt börjar krackelera. Pjäsen rör sig således över ett tidsmässigt gap på närmare tvåhundra år. nbsp;
Regissör Ulla Gottlieb (de senaste åren kanske mest uppmärksammad för den lysande Norénuppsättningen Höst och vinter på Fria Teatern i Stockholm) har skapat en vacker och vemodig föreställning, stundtals kryddad med en stillsam humor. Pjäsens största utmaning, de två handlingar som utspelar sig samtidigt på scenen, har Gottlieb löst väl. Skeendena interfolieras på ett självklart och sinnrikt sätt, inte minst tack vare de enkla men effektiva scenografiska lösningarna. Ett blankt marmorgolv och nedsänkbara dukar skapar ytor för färg- och bildprojektioner som ger naturliga övergångar mellan pjäsens olika scener, också de givetvis trettiotre till antalet. Allting stämningsfullt inramat av Beethovens egen musik, levandegjord på scenen genom Maria Rostotskys pianospel. Det är drömskt och mycket vackert. nbsp; nbsp;

I New York var det Jane Fonda som spelade Brandt (förmodligen en av förklaringarna till succén). Här är det Viveca Dahlén som spelar den döende forskaren, vilket hon gör med en stramt återhållen smärta. Fonda kan knappast ha gjort det bättre. Även Mirja Burlins dotter är framställd med en finstilt ömsinthet. Den alltid lika briljanta Robin Keller spelar dotterns tafatta pojkvän med en osviklig känsla för komisk timing. Men bäst är ändå Gustav Levin som Beethoven. Just det stora konstnärsgeniet tycks ha blivit något av Levins specialitet. Senast gestaltade han ju svensk teaters stora manliga geni, Lars Norén, i 7:3 återbesöket. Hans version av Beethoven är inte sämre. Levin spelar genigestalten, vilket inte är alldeles lätt med tanke på dess klichétyngda historia, med en nödvändig dos ironisk distans utan att för den skull förlora i trovärdighet och inlevelse. Levin gör Beethoven både komisk och rörande.
33 variationer är till stora delar en pjäs om besatthet, Beethovens konstnärliga och Brandts besatthet vid besattheten. Det handlar om konsten som ett substitut, en flykt in i en konstruerad värld, ett sätt att undvika de inte alltid helt okomplicerade relationer och realiteter livet ställer oss inför. Men mot slutet av pjäsen öppnar sig möjligheten för konsten att bli en försonande kraft och en förhöjare av livet. Något som kan förvandla också den simplaste vals till den mest sublima skönhet, som kan visa på livets egen oändliga variationsrikedom. Och det är faktiskt precis vad 33 variationer på Uppsala Stadsteater visar.