Djävulsk kännedom om den mänskliga själen

Gengångare är de synder som varje människa ärver från sina dagars upphov och för vidare till nästa släktled. Det är spöken som döljs av institutioner som familjen, kyrkan och den allmänna sedligheten. I sin kanske mest berömda pjäs lyfter Ibsen fram dem i ljuset. Demaskeringen börjar när Osvald (Maria Sundbom) återvänder till Vestlandet i Norge och sin mor fru Alving (Viveca Dahlén). Familjens trasiga förflutna rullas upp och lager efter lager faller från den borgerliga miljön tills verkligheten står alldeles bar och darrbent inför åskådaren.
Regissören Sara Cronberg har valt att ta spökena bokstavligt i Uppsala stadsteaters uppsättning av den norska klassikern. I en intervju med UNT inför premiären berättar hon att hon är intresserad av det övernaturliga och att hon har velat göra Gengångare mer magisk än socialrealistisk. Kul idé. Och inte ologisk. Det öppnar sig i originaltexten mycket tydligt en mörk fond av framsynta fin de siècle-skuggor bakom de naturalistiskt nyktra diskussionerna om moralism och förlegade könsroller.
Och visst lyckas Cronberg och ensemblen få till en genuint skräckromantisk stämning emellanåt. Inledningen är till exempel starkt laddad med Per Eric Asplunds rödögde och alkoholistskakige Engstrand släpande sin ena fot efter sig – klampande likt en bockfot – i en erotisk och våldsamt psykologisk dans med sin styvdotter Regine (Karin Bengtsson). Asplund gör en lysande tolkning av denne Mefistofeles, så intelligensmässigt överlägsen pastor Manders (Gustav Levin) genom sin djävulska kännedom om den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Utöver denna finns också ett par andra rätt skrämmande scener, som den berömda avslutningen då ödet slutligen hinner ifatt Osvald och han offras som martyr. Kombinationen av melodramatiskt klimax och krasst genomskådande är otäck redan hos Ibsen. Över Osvalds döda kropp stiger solen, en sol som likt den i Predikaren har sin gång. Den stiger till en ny dag som så ofta tidigare. Allt är sig likt. Allt förblir sig likt.
I övrigt har Cronberg dock inte drivit skräcktolkningen tillräckligt långt för att uppsättningen ska få en egen stark karaktär. Spöksiluetterna som projiceras i de väl placerade speglarna framstår snarare som läckert dekorativa än meningsproducerande. Resultatet blir varken riktigt magiskt eller socialrealistiskt, trots lyckad scenografi och en del fina skådespelarprestationer.