Subtila Soran
Jag behöver inte gräva efter lappen i väskan där jag präntat ner adressen till hans kontor. nbsp;Soran Ismail står lutad mot tegelväggen utanför, pratar i telefon. nbsp;
– Jag håller precis på att buda på en lägenhet, ursäktar han sig, och öppnar dörren.
Soran bor i Stockholm, på Kungsholmen. Han är 24 år. När han var med i tv-programmet Parlamentet bodde han fortfarande hemma hos föräldrarna i Knivsta. På dagarna gick han i gymnasiet i Uppsala och på kvällarna tog han tåget till huvudstaden för att köra stand up på klubbar. nbsp;
– Jag började med att dela ut flyers på gatorna för att visa att jag finns, sedan ringde jag runt till folk och frågade om jag fick komma och uppträda. Ganska snart hade jag uppträtt med de flesta kända komiker, säger Soran, och berättar att Özz Nujen och Magnus Betnér tog med honom till Norra Brunn – en välkänd stand up-krog. nbsp;
Soran Ismail har alltid fått höra att han är rolig. Du borde köra stand up, sa kompisarna. Och Soran höll med.
– Jag såg Stockholm Live på tv och tänkte att det där kan jag göra lika bra. nbsp;
Han berättar att han var den duktiga i skolan – han som hade bra betyg och hjälpte kompisarna med läxor. En svensklärare på gymnasiet puschade honom att ställa upp i en poesitävling med en dikt han skrivit i skolan. Soran vann och det gav självförtroendet en skjuts. När han senare fick syn på en nybörjartävling för stå-uppare var han inte sen att anmäla sig. Enda kravet för att få delta: Du får aldrig tidigare ha sysslat med stand up. nbsp;
– Jag sa inte till någon att jag anmält mig. Jag tänkte att jag åker dit, kör min grej och åker hem. Ingen behöver få veta något.
I tre minuter stod han där, på scenen framför juryn, och drog sina inövade repliker. Året var 2006 och Soran var 18 år.
– Jag pratade på helt utan paus, ville inte riskera att det skulle uppstå någon tystnad.
Stå upp-tävlingen – som han, enligt egna ord, ”råkade vinna” – fick Soran att vilja satsa på stand up på allvar. Hur han förde sig under de där tre minutrarna präglar hans framträdanden idag, sex år senare: Han talar gärna i långa sjok och gör sällan medvetna pauser för att ta emot publikens skratt. nbsp;
– Jag är subtil, skämten kommer liksom i förbifarten och folk skrattar eller applåderar om de vill, när de vill.
Innan han svarar på frågan om han är rädd att det ska uppstå pinsamma tystnader, tänker han efter en stund. nbsp;
– Jag är inte rädd för det. Men jag hatar dålig stämning, säger han sedan. nbsp;
Soran gillar åsiktshumor. nbsp;Han gillar att berätta vad han tycker och få folk att tänka till och ifrågasätta. nbsp;
– Det är humor med lite mer substans i, summerar han. nbsp;
En hel del åsiktshumor kommer han att bjuda på när han nästa vecka ger sig ut på Sverigeturné med föreställningen ”Resan fortsätter”. Den 14 mars gör han ett stopp i Uppsala och uppträder på Uppsala konsert och kongress. nbsp;Soran turnerade med samma föreställning på flera av landets universitet förra året – för att liksom prova om materialet höll. Det gjorde det. nbsp;
– Jag älskar att uppträda för studenter. De är i liknande ålder som jag och vi har samma referensramar, och ofta är de intresserade av lite mer intellektuell humor, säger Soran. nbsp;
I föreställningen ”Resan fortsätter” står Soran på scenen och har åsikter om bland annat nbsp;rösträtt och grabbighet.
– Killar som lyfter upp sina kompisar på krogen och gnuggar varandra i huvudet, varför är det så? säger Soran med en ton som avslöjar att den typen av beteende inte är särskilt uppskattat hos honom. nbsp;
Jag frågar om Soran är nervös inför stundande turné. Det är han inte. Men han berättar att han är dålig på att repetera. nbsp;
– Jag måste ha publik när jag övar, annars anstränger jag mig liksom inte riktig. Men är det tio personer som lyssnar blir det genast en helt annan sak och jag fokuserar på riktigt.
