Lyckliga slut på Stadsteatern

När skådespelaren Linda Zilliacus först fick se materialet som skulle sättas upp var hon skeptisk. Skulle gå att göra så att folk alls orkade se det? Sedan dess har hon ändrat inställning.
– Det här är ett positivt material som drar en uppåt, ger en styrka Pjäsen handlar inte om självömkan, inte om hur synd det är om kvinnorna. Det berättar att det går, att man faktiskt klarar precis vad som helst.

Termen ”kvinnovåld” har hon, efter diskussioner med de andra skådespelarna under pauserna, slutat använda om föreställningens tema.
– Det här handlar om kvinnokraft. Våldet är omständigheterna, men det är inte vårt fel att det finns där. Det här handlar om att ta sig ur det, säger Linda Zilliacus.
Skådespelarkollegan Marina Nyström fyller i:
– Pjäsen heter ju lyckliga slut. Det säger ganska mycket.
Samtidigt hade Marina Nyström ibland önskat ge sin ena karaktär, Linn, ett tydligare ”happy end”, berättar hon:
– Linn flyr med sitt barn från mannen som misshandlar henne, men i slutet när hon sitter i den nya lägenheten vet hon inte vad hon ska ta sig till. Jag känner att jag vill ge henne mer styrka för att inte trilla tillbaka igen

Ingen teaterbesökare kommer att få det tråkigt, lovar skådespelarna.
– Det här är mer rock n’ roll än kammarspel – verkligen ingen monologföreställning, säger Linda Zilliacus och får medhåll av Marina Nyström:
– Precis som en show Mycket musik som ljudmattor. Vi har en egen kompositör som sitter och fångar upp stämningar och gör musik allt eftersom vi levererar på scen.

Materialet är nyskrivet och har aldrig förr satts upp som teater.
– Det här är rykande färskt och aktuellt. Det är som att äta en stor fräsch Cesearsallad – inte som att gnaga på någon gammal Shakespeare-kallsylta, säger Marina Nyström.
– Någonting nytt och annorlunda, istället för samma gamla pjäser och musikaler som spelas överallt, i hela världen, säger Linda Zilliacus och tillägger:
– Varför gör man så egentligen?
Så det här är någonting för Uppsalastudenterna?
– O ja, absolut säger Linda Zilliacus och fortsätter:
– Om jag fick välja en enda grupp som skulle gå och se pjäsen så skulle det vara studenter. Och poliser och politiker. Det är i och för sig tre, (skratt).

De olika berättelserna som lyfts fram och vävs samman i föreställningen är sådana som ofta inte syns, konstaterar Linda Zilliacus.
– Nyhetsrapporteringen handlar om dem som blivit ihjälslagna eller våldtagna till döds. Vi berättar också om de vanliga kvinnorna, som går runt här på stan, som kanske inte är döende och som det inte syns på men som har det svårt. Det behöver inte handla om fysiskt våld.
– Jag är väldigt stolt över att få vara med och bära de här historierna, vara ett språkrör för dem. Det talas ju mycket om mörkertal – vi bidrar till att de här berättelserna kommer ut. Kanske till någon kvinna som klarar av att ta det där klivet, som kommer hem och ringer en väninna, säger Marina Nyström, som ändå framhåller att det inte är en föreställning enbart för kvinnor.

Risken att män skulle känna sig ovälkomna och utpekade är någonting som diskuterats fram och tillbaka, berättar Linda Zilliacus.
– Men jag är inte orolig för det. Vi drar inte alla över en kam och de flesta förstår nog att det är den här berättelsen vi lyfter fram nu. Det handlar om ett system som förtrycker kvinnor sedan tidernas begynnelse.

Den knappt månadslånga spelperioden på Uppsala stadsteater är inte den sista för pjäsen, hoppas skådespelarna.
– Den är värd att sättas i ljus runt om i världen, säger Marina Nyström.