Knivskarpt och tankeväckande om rasism
Magnus Betnér inleder kvällen. Efter att ha raljerat ett tag över hur det är att vara på turné med en pojkspoling som Soran, går han över till att belysa vardagliga, sociala situationer som han hatar. Med en dotter på nio år beklagar han sig över utvecklingssamtal, barnkalas, föräldramöten, ungdomars läskunnighet och dagens sociala medier-klimat.
Detta är inget nytt. I egenskap av inbitet ”Louis CK-klipp på youtube-fan” är jag van vid denna typ av humor. Betnér har profilerat sig som bitter och cynisk på scenen, vilket alltid fungerat bra eftersom observationerna brukar bygga på genomtänkta och välutvecklade analyser. Dock tycker jag under kvällen att hans uttalanden känns uttjatade, han låter snarare som en gnällig gubbe än en smart samhällskritiker.
Detta glöms snabbt bort då han kommer in på kränkthet och rasism. ”En Disneyproduktion från 30-talet klipper bort delar av Kalle Anka eftersom det innehåller kränkande nidbilder av människogrupper. Det som sedan händer är att helt vanliga, vuxna människor rasar på Facebook. Vad fan är det då som hänt med vårt land?” frågar han sig och får applåder till svar. Magnus Betnér avslutar föreställningen med att på ett briljant sätt helt gå in i rollen som ”man kränkt av PK-maffian”. Spottet yr medan han och skriker sig hes över saker såsom att trillingnöten försvunnit ur Aladdinasken, att Pippis pappa ALLTID kallats negerkung samt över det könlösa samhället och hen.
Sedan tar Soran Ismail över. Efter att ha raljerat ett tag över hur det är att vara på turné med en gammal gubbe som Magnus, pratar han antirasism genom att på sitt lugna och resonerande sätt blanda allvar och skämt. Gällande järnrörsskandalen, där Soran blev stoppad och hotad av tre Sverigedemokrater, menar han att det hela handlade om ett missförstånd:
”De trodde ju jag var Babben Larsson. För de sade: du är babben. Så himla dumt, Babben är ju tjock De sade även att jag skulle åka tillbaka till mitt land, jag menar visst, Babben är från Gotland…” Publiken skrattar. På liknande sätt fortsätter Soran Ismail belysa det bisarra i mycket av det som Sverigedemokraterna står för. Analyserna är knivskarpa på ett sätt som skulle få den mest pålästa professorn i socialpsykologi att lyfta beundrande på ögonbrynen.
Speciellt tankeväckande är det när han pratar om hur människor förvirrar nationalitet och etnicitet. Ofta får han frågan: Är du kurd eller är du svensk? Tydligen är det mycket viktigt att människor går att kategorisera in i fack. ”En man som blev provocerad av det här skrev till mig med liknelsen: om en katt föds i ett stall, är det en häst då?” Publiken skrattar igen, exemplet är roligt.
Men senare på kvällen känner jag att föreställningen inte bara var en rolig kväll. Det var även ett väckelsemöte. Soran Ismail och Magnus Betnér bemöter främlingsfientligheten varje dag, med inkorgar fulla av hat. Genom humorn får de människor att tänka till, och efter att ha sett En skam för Sverige är det svårt att inte ställa sig frågan: Vad fan är det som hänt med vårt land?
