Kärleken mellan Cathy och Heathcliff får trovärdigheten att svikta
Tror du på kärlek? Fortsätt med det. Men tror du att kärleken övervinner allt? Tänk om. Välkommen till godset Wuthering Heights – det olycksmättade monster som tar livet av de vars synder varit att älska fel person, födas in i en fördömd familj, eller uppslukas av hämndens dunkla sanning. Låter det som en plats värd att besöka? Nej. Låter det som en föreställning värd att se? Absolut.
Sällsamma, liksom sinsemellan dova suckar väller över publiken när 1700-talets England gör ett gästspel på Uppsala stadsteater i uppsättningen Svindlande höjder. En föreställning som kommer med ett varningens finger för känsliga tittare, lättskrämda åskådare eller ömtåliga själar. Ett lättare trauma kan utlovas eftersom somliga scener lämnar dig med känslan av att du precis bevittnat ett mord eller en fruktansvärd barnafödsel. Ren förtvivlan och uppgivenhet gör sig inte rätt i det verkliga livet, men kanske på en teaterscen där vi har möjlighet att närma oss det som är jobbigt men samtidigt hålla distans. Där känslorna kan greppa tag i oss utan att få övertag.
Kanske känner du till historien om Wuthering Heights, möjligtvis har du hört sångerskan Kate Bush sjunga om den. Romanen publicerades 1847 under den manliga pseudonymen Ellis Bell av den då 29-åriga Emily Brontë. Författaren dog innan hon fick veta vilket avtryck hon skulle lämna. Men av historien att döma, lever hennes spöke vidare. I dig, i mig, i alla som vågar närma sig denna kusliga plats.
"det saknas kemi, gnistor och passion."
Simon Rodriguez spelar Heathcliff i Svindlande höjder. Foto: Fredrika Eriksson
Den genomarbetade dekoren på scenen tar oss tillbaka till en tid för längesen, en plats där livshotande sjukdomar vilade bakom hörnet, en era då respekt och medmänsklighet endast tillföll de vars förmögenhet eller släktskap gjorde dem förtjänta. Det är en långsamt berättad och alldeles unik kärlekshistoria som levereras i ett högt tempo. Långa, ibland upprepade dialoger ger ett tämligen långsamt intryck. Samtidigt måste du vara uppmärksam på det som händer. Med rätt vilja, tillräckligt med fantasi och ett imponerande skådespel gestaltas flertalet roller av ett fåtal personer. Han spelar din bror, din make, din ärkefiende och kusin. Hon din fru, sen en annan fru och till sist ett barn. Utan någon riktig andningspaus kastas publiken runt i ett virrvarr av kostymbyten, tidsskildringar och vacker musik.
"Föreställningens tragikomiska inramning och högklassiga skådespeleri gör stämningen i salongen lättsam."
Så länge du finns, finns jag, så låter det när huvudpersonerna Cathy och Heathcliff uttrycker sin ovillkorliga kärlek för varandra. Förälskelsen som förenar och bedrar, binder samma och bryter upp familjer, relationer och människors existens och förstånd. Av alla märkliga företeelser som utspelar sig på scen – en porslinshund på hjul, en 1800-tals pojke med glutenintolerans och en oroväckande skojfrisk lieman – så är det kärleken mellan Cathy och Heathcliff som får trovärdigheten att svikta. Skådespelarna Angelika Prick och Simon Rodriguez gör onekligen ett gediget arbete i sina rolltolkningar, men det saknas kemi, gnistor och passion. Kanske för att sann kärlek är omöjlig att förkroppsliga utan verkliga känslor, eventuellt att jag är partisk och kände för stor sympati för Cathy’s make Edgar Linton, spelad av Lucas Krüger. Den naiva mannen i rosa kostym som man hoppades skulle komma segrande ur detta triangeldrama. Uppsättningen berättar dock inte för mig varför Cathy skulle välja Heathcliff och då är det någonting – en förnimmelse, en förståelse en anknytning som saknas.
Smittar döden? Tanken slår en när liv efter liv slocknar på scen. Det kanske låter sorgligt, kanske till och med outhärdligt, men det är det inte. Föreställningens tragikomiska inramning och högklassiga skådespeleri gör stämningen i salongen lättsam. Vi har faktiskt en väldigt trevlig stund tillsammans med genuina skratt och stunder av glädje. Så nej, döden smittar inte av sig. Tvärtom så lämnade föreställningen mig mer levande än någonsin.
Angelika Prick och Simon Rodriguez. Foto Fredrika Eriksson
Svindlande höjder
Visas på Uppsala stadsteater mellan 4/12 och 12/2.
Medverkande skådespelare: Angelika Prick, Simon Rodriguez, Åsa Forsblad Morisse, Lucas Krüger, Crister Olsson, Siri Fagerudd, Jonas Österberg Nilsson
Dramatisering, översättning och regi: Melody Parker
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Dramaturg: Jonas Bernander
Ljus: Christoffer Lloyd
Ljud: Andreas Huumonen
Mask: Ella Carlefalk
