Studentikost om Foucaults Uppsalatid
...hur växte föreställningsidén fram?
Dag Thelander: Vi har gjort ganska många föreställningar ihop och man letar alltid efter ämnen, saker som skulle vara roligt att göra något på, kanske i synnerhet i den här staden, för den här publiken. Sedan fick jag reda på att Michel Foucault hade varit student här och att det hade varit ganska konfliktfyllt, vilket alltid är tacksamt. Och då tänkte jag att detta är kul, det finns något i det här! Det tog lång tid och mycket läsande att komma fram till vad det var med det som jag tyckte var kul, men så började det
Är det någon speciell målgrupp som ni tänker ska se föreställningen?
Per Wickström: Nej, nu har det ju blivit så att den här föreställningen kan erbjuda något för många olika målgrupper. Dels har vi ju Foucault-entusiaster, dels är ju föreställningen besläktad med Gunnar Wennerbergs sångcykel Gluntarne som skrevs i mitten av 1800-talet och som är väldigt studentikos. Formen vi arbetar med – med en pianist och två solister – är också snodd därifrån. Så det är ett akademiskt ämne, satt i en akademisk miljö, men det finns också många icke-akademiker som uppskattar Foucault.
DT: Precis, han har en ganska bred spridning, i alla fall är det ett namn som många har hört, även om inte så många har läst honom.
"Foucault bejakar allt som är på gränsen och menar att sanningen och kunskapen finns bortanför förnuftet."
Hade ni själva någon särskild relation till Foucault innan ni började göra föreställningen?
DT: Inte någon stark personlig relation, men för mig var han nog väldigt mycket ett namn i debatten, en omstridd person. Om man till exempel skulle fråga Lena Andersson vem hon hatar mest skulle hon nog kunna säga Foucault. Det finns också ett youtubeklipp på Jordan B. Peterson där han säger ”this disgusting thinker”. Så för mig var Foucault den här kontroversiella personen, och det blir man ju alltid nyfiken på. Någon som är så hatad måste ju ha något att komma med.
PW: Jag hade verkligen ingen relation till Foucault. Jag har inte stött på honom heller även om han ofta är citerad. Inte ens när jag pluggade retorik på universitetet kom vi in på honom. Men nu är min relation starkare, i alla fall har jag koll på vad han tyckte och sa. Från början hade jag mer koll på Gluntarne och den akademiska världen, eftersom jag har pluggat här.
Vad är det som fascinerar er med det studentikosa?
PW: Den här föreställningen har fått handla mycket om mötet mellan gammalt och nytt, tradition och nyskapande, mötet mellan hur man brukar bedriva forskning och någon som inte vill bedriva sin forskning på samma sätt. Det tycker jag är väldigt spännande. När jag pluggade på universitetet var jag väldigt traditionell och därför är det intressant att bena lite i det – varför är det så traditionellt och hur öppen är man på universitetet egentligen? Man pratar mycket om att det är så öppet och att det föds nya idéer, men hur lätt föds det nya idéer och hur mycket trampar man runt i samma gamla tankar? Jag tänker själv mycket på min egen studietid, hur mycket jag formades av en handledare när jag skrev uppsats, jämfört med hur jag själv hade velat skriva.
DT: Jag har inte en så stark relation till spex och Gluntarne, men båda mina föräldrar är akademiker så jag har fått med mig det här sättet att tänka – det rena tänkandet som står över känslorna, något väldigt behärskat och kritiskt, att man ser allting lite ovanifrån. Det är något jag är född in i och har en sorts hatkärleksförhållande till. Det dikterar väldigt mycket av vem jag är, men det är också sidor av mig själv som jag inte alltid tycker om – att man har svårt att tappa kontrollen. För mig handlar den här föreställningen väldigt mycket om det och Foucault blir motsatsen till det. Han bejakar allt som är på gränsen och menar att sanningen och kunskapen finns bortanför förnuftet. Det är en väldigt lockande position, långt ifrån hur jag själv tänker.
Hur gjorde ni kopplingen till Gluntarne?
PW: Vi fick en beställning att skriva nya Gluntar till en fest en gång. Då gjorde vi moderna Gluntar – “glunten ringer till CSN” och den typen av grejer – och då upptäckte vi att den formen var kul att skriva för. När vi började jobba med den här föreställningen var det lite mer franskt kabaréstuk över det hela. Men sedan kom du, Dag, på att det var så roligt när vi skrev våra nya Gluntar och föreställningen passade in på det temat – de är två skådespelare, en doktorand och en äldre handledare, som har samma relation som glunten och magistern, och då vore det också roligt att göra en sådan sångcykel. Så det är därifrån som idén kom, mer än att du och jag älskar Gluntarne, det råkade bara stämma in på Gluntarne.
DT: Det är också en form som passar det lite konservativa, förstockade Uppsala – Gluntarne är verkligen ett uttryck för den livssynen. Då är det roligt att i det kasta ner Foucault som kommer från något helt annat, och han bryter sig ibland loss och börjar sjunga något annat, något som inte är Gluntarne utan mer en sorts 50-talsmodernism.
AW-teater
Vansinnets historia har premiär fredag 4 mars och visas till och med 14 april på Uppsala stadsteaters minsta scen Intiman. Under föreställningen sitter publiken vid kafébord och får ta med sig dryck och mat att förtära under föreställningen.
Besök Uppsala stadsteater för biljetter.
