Begåvat och bisarrt när Foucault återvänder till Uppsala
Visst är det så att allas vår allsmäktiga filosof Michel Foucault är akademikervärldens våta dröm? Mannen som gav vansinnet en röst, diskurs en allmännyttig användning och hårlöshet en sexig aura. Foucault-psykosen som omgärdar universitetslivet fortsätter i denna musikaliska uppsättning skriven av Dag Thelander och regisserad av Emma Roswall.
Året är 1955 och Foucault har packat polotröjan och flyttat till Uppsala för att doktorera hos den legendariske professorn Sten Lindroth. Det är en gestaltning av en tid då dammiga professorer på Uppsala universitet förespråkar tydliga teser och en objektiv sanning. Samtidigt stoltserar den franska skolan med en mer filosofisk, flummig och ja, fransk metod. Trots olikheter och missförstånd blir Linderoth och Foucault vänner, ett tag i alla fall.
I rollerna som Foucault och Linderoth ser vi Josef Törner och Aksel Morisse som gör ett gediget arbete i sina rolltolkningar. Deras musikaliska begåvning är sannerligen imponerande, likaså deras hängivenhet till rollerna. Med den karaktäristiska vita polotröjan på, en lagom gnutta hybris och ett helrakat huvud, är Törners likhet med Foucault slående. Inte att förglömma är musiker Per Wickströms bidrag i sin tonsättning av föreställningen.
Vansinnets historia spelas på Uppsala Stadsteaters minsta scen. Det är intimt, innerligt och lite lagom obehagligt. Somliga menar att musikteater är en rätt märklig konstform, men den gör sig rätt i detta sammanhang. Att göra en glad och klämmig föreställning av annars komplexa teorier, obegripliga filosofiska tankar och om en kaotiskt tid i Foucaults liv är en närmast genialisk idé. De framför en föreställning mellan förnuft och vansinne, vilket måste sägas, är “on brand” för en av 1900-talets märkligaste tänkare. Men det som utspelar sig på scen är värdigt, inte tramsigt. Det är begåvat, om så på ett något bisarrt sätt.
"...av skratt och applåder att döma är det en tillfredsställd publik som lämnar salongen."
Publiken är placerad vid små runda bord längst scenkanten och av skratt och applåder att döma är det en tillfredsställd publik som lämnar salongen. Om föreställningen hade mötts av samma förtjusning av Herr Foucault själv är jag däremot mer tveksam till. 90 minuter av villkorslös beundran hade han nog inte haft något emot, men huruvida allas vår präktiga filosof hade uppskattat den musikaliska inramningen är svårare att bedöma. Musiken är inspirerad av Gunnar Wennerbergs studentikosa 1800-talsvisor Gluntarne, vilket gör detta till en föreställning i sann Uppsalaanda. Dessutom innehåller den en lagom gnutta universitetshumor som jag misstänker kräver en viss förkunskap för att uppskatta. De flesta som har läst på universitetet har tragglat sig igenom Foucaults arbeten – vissa med förtjusning, andra med avsky. Det råder en inflation av beundran för Michel Foucault men trots det kan vi inte få nog.
Föreställningen är genomtänkt och musiken trallvänlig. Textraderna är fyllda med lärorik information och spännande trivia. Trots att tiden som Foucault tillbringade i Uppsala kantades av hjärtesorg och självmordsförsök har skaparna bakom föreställning hittat den perfekta avvägningen mellan komik och allvar. För visst är det så att texter som rimmar alltid går hem hos en enkel kulturtant, och jag är inte mer svårflörtad än så. Premiärnerverna lyser igenom vid vissa tillfällen och några textrader glöms bort här och där. Men vad gör det i en annars komplett föreställning.
Om den uppskattas lika mycket av en person utan vetskap om vem Foucault är är jag tveksam till. Men som tur är finns det gott om studenter som, liksom jag, smittats av förtjusningen för akademikervärldens vansinniga geni. Hatten av till Uppsala stadsteater som har gjort det alla plågade akademiker väntat på – de har återupplivat Michel Foucault.
