Viktor Tjerneld: “Berättelser är en ideologifabrik”
Viktor Tjerneld, dramatikern bakom Spegelmannen, berättar att han blev inspirerad av att skriva om fallet med Claas Relotius efter att ha läst om skandalen i Dagens Nyheter. En av de saker som fascinerade honom mest med händelsen var just kraften i Relotius texter, och vilken makt dessa berättelser har.
- Jag skriver ju själv historier, men jag har tillåtelse att skriva hur jag vill för att jag är konstnär. Det fick inte han. Och då väcks frågan om vilken makt berättelser har och vilket ansvar vi har som berättar, men också vilket ansvar vi har som mottagare av historier. Det är mycket det som pjäsen handlar om.
Vid tidpunkten för det chockerande avslöjandet var Relotius en internationellt erkänd toppjournalist som arbetade på en av Tysklands största nyhetstidningar, Der Spiegel. Året innan tidningen gick ut med nyheten om de förfalskade reportagen tilldelades Relotius the European Press Prize för sina insatser inom granskande journalistik. Han utseddes också till Årets journalist av CNN år 2014. I efterskalvet av händelsen har Der Spiegel också fått motta en hel del kritik. Publikationen har bland annat anklagats för att ha drivit sina reportrar till att skriva utbroderade och underhållande berättelser - ibland på bekostnad av sanningen. Inom den genren blev Claas Relotius en mästare.
- Han lyckas emotionellt beskriva en värld som vi också gärna vill se den. På det sättet är han väldigt kommersiell i det att han skriver just det vi vill läsa. Det är därför pjäsen heter Spegelmannen - han speglar det vi vill läsa, berättar Viktor Tjerneld.
"Han skriver en värld av 'fake news' men det är humanistiska 'fake news' där man sitter och gråter och tänker att människan är vacker eller att det är synd om människor."
Den svåra balansgången mellan sanning och fiktion inom det så kallade featurereportaget var ett ständigt återkommande tema under arbetet med Spegelmannen. I sin undersökning av den diffusa relationen mellan fakta och påhitt upptäckte Viktor Tjerneld en viktig parallell mellan teater och journalistik som kommit att prägla hans eget berättande.
- Teater är att skapa ett universum som bara finns på scen. Genom det här universumet så hoppas vi att publiken ska förstå någonting om världen och om sig själva. Och han använde reportaget på precis samma sätt. Han målade upp en värld med människor och regler som läsaren skulle ta till sig.
Men det är inte självklart för Viktor Tjerneld att Relotius lögn är resultatet av ärelystnad eller illvilja. Enligt honom passar denna kontroversiella journalist inte alls in i nidbilden av en korrupt reporter som spär på sensationalistiska osanningar för att sälja lösnummer.
- Han är humanist. Det tycker jag är väldigt viktigt. Han skriver en värld av “fake news” men det är humanistiska “fake news” där man sitter och gråter och tänker att människan är vacker eller att det är synd om människor. Det är väldigt altruistiskt det han skriver. Men då är ju frågan hur brett man kan smöra på innan det blir Hollywood-smörigt, och han balanserar ofta på gränsen.
I pjäsen tar inte Viktor Tjerneld ställning till huruvida Claas Relotius faktiskt är en skurk. Det avgörandet blir istället upp till publiken. Och även om bedömningen kan tyckas enkel så menar Tjerneld att det i slutändan beror på vilka glasögon man ser honom med.
- Man kan se honom som den största ärkeskurken men man kan också se honom som en superhjälte - “Spegelmannen”, altruismens försvarare och det är därför han är ett intressant fenomen. Han bryter ju mönstret med alt-right, troll-högern och istället skriver han “fake news” i mer socialdemokratisk anda. Det är den tvisten som gör det här unikt.
Arbetet med pjäsen har lett till att Viktor Tjerneld själv behövt tampas med sanningen i skildringen av verkliga händelser och människor. I pjäsen får publiken möta båda Claas Relotius och hans kollega Juan Moreno, vars misstanke om fulspel beredde vägen för det stora avslöjandet. Men Tjerneld vill inte låta sig begränsas för mycket av verkligheten i sin porträttering av de båda journalisterna.
- Jag tycker att mycket av pjäsen handlar om just balansen mellan sanning och fiktion, så jag har tillåtit mig själv att leka med begreppen. Jag hoppas ju att de är så mycket upp i luften att publiken kanske förlorar sig i sanning och fiktion. Gällande min egen moraliska kompass i researchen och skrivandet så känner jag inget ansvar inför Claas Relotius eller Juan Moreno. Jag känner att jag aldrig kommer att lyckas beskriva dem så som de var så jag tillåter mig en konstnärlig frihet i min tolkning. Jag är säker på att det här blir en typ av föreställning publiken aldrig har sett förr, som verkligen tilltalar min egen yngre generation.
"Det har varit extremt roligt att skriva för att jag inte behövt förhålla mig till sanningen."
Med Spegelmannen vill Viktor Tjerneld att publiken ska uppleva något som är både intellektuellt och emotionellt omskakande. Han berättar att målet med föreställningen är att de som ser den ska ifrågasätta det de tidigare tagit för sanning, och att den som trodde att hon satt säkert ska börja tvivla - ett mål som han tror att han kommer att lyckas med. På så sätt blir pjäsen i sig själv en demonstration av berättelsens verkliga styrka. Tjerneld parafraserar filosofen Slavoj Zizek:
- Om du undrar över historiens makt, se en skräckfilm och gå sen hem själv sent på natten, så ser du hur berättelser faktiskt påverkar dig. Har du sett en skräckfilm så ser du världen med andra ögon. Där är det så extremt tydligt, men jag tror att alla historier påverkar oss på ett eller annat sätt. Berättelser är en ideologi-fabrik, och den medvetenheten känns väldigt viktig att ha med sig när man jobbar med historier.
Han passar också på att erbjuda en liten inblick i en väldigt speciell del av arbetsprocessen, nämligen sina försök att få tag på Claas Relotius. Vad hände egentligen med denna skickliga berättare och vanärade journalist?
- Vi har jobbat med att försöka få tag på Claas, vi har fått en mejladress, och huruvida vi faktiskt fick tag på honom eller inte får man se under föreställningen.
Med en dryg vecka kvar till premiären är förväntningarna höga. Viktor Tjerneld ser tillbaka på den långa processen som lett honom hit - en process som gett honom en ny uppskattning för fiktionen.
- Det har varit extremt roligt att skriva för att jag inte behövt förhålla mig till sanningen. Gud vad skönt att jag får fiktionalisera. Jag får gissa och jag får komma med mitt bud om hur vissa skeenden har hänt. Det var precis det Claas gjorde, och då blev han skurk, medan jag bara ses som en fantasifull dramatiker.
