Mediscenarnas storspex – en välspelad men utdragen helvetesfärd
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Sedan 2015 har Mediscenarna satt upp storspex varje år. Årets föreställning heter TermOStaten och Kapitalet eller Spexet om All is i underlandet och utlovar tre timmar underhållning om – ja, vadå? Beskrivningen är förvirrande och samlar så många olika idéer att det är svårt att veta vad man ska förvänta sig. Men jag ska försöka förklara: I TermOStaten och Kapitalet blir vinter-OS av misstag förlagt till helvetet. OS-kommitténs ordförande Betty vill hålla OS i Uppsala, eftersom hon är delägare i Uppsala Alpina Center. Under offentliggörandet av orten råkar dock hennes nervösa, OS-älskande assistent Charlie skära sig på kuvertet och säga “Helvete!” Klubbat och klart, helvetet blir orten för nästa vinter-OS och det finns inget att göra åt. Betty blir rasande på Charlie som får åka ner i underjorden för att ordna upp allt. Väl där möter han ett gäng figurer: radarparet Brand och Släck som tillsammans tänder och släcker alla eldar i helvetet, Inferio som är en slags djävul, den göteborgska arbetaren och fackförespråkaren Helly och, sist men inte minst, Hellys fågel Fanny, som fram till slutet befinner sig i en övertäckt bur som Helly bär med sig överallt. Sedan följer en kamp mellan sex karaktärers vitt skilda, svagt motiverade och väldigt starka viljor.
"TermOStaten och Kapitalet har lyckats bra i den mån att det finns många riktigt roliga skämt, som får stora delar av publiken att skratta rakt ut."
Förutom att det är ett spex som försöker göra för mycket på en gång (Helvetet, vinter-OS, någon slags kapitalism-kritik alternativt politisk diskussion) är själva görande utdraget: repliker och scener är för långa, upprepningarna för många. Andra akten är till en början lite rappare, med snabba replikskiften och många skämt på rad. Mot slutet tappar man dock publiken igen och det börjar krypa i åskådarna. Ska det aldrig ta slut? Det blir (oavsiktligt) komiskt uppenbart att spexet är mer utdraget än spexarna själva trodde när en karaktär på scen påstår att publiken bara har varit där i “2 timmar och 35 minuter”, trots att klockan visar en kvart efter utsatt tid. En halvtimme för sent släpps vi i alla fall ut ur rummet, efter ett krystat slut med alldeles för många omtagningar och en inte så twistad twist.
TermOStaten och Kapitalet har lyckats bra i den mån att det finns många riktigt roliga skämt, som får stora delar av publiken att skratta rakt ut. Det handlar bland annat om en stor mängd ordvitsar och grammatiklekar, något som jag som språkvetare måste erkänna mig svag för. Till exempel säger Charlie att han skriver allt om OS i versaler för att “OS utan versaler blir bara os!” och agent-reporter-Penny kallar sin täckmantel som reporter för presenning. Den banala komik som är typisk för spex är något sparsam men lyckad, som när sura och bestämda ordförande-Betty “hissas upp” bakom sitt podium genom att ställa sig upp mer och mer (tänk en motsatt “jag går ner för en trapp-app-app-a”). I och med den politiska tematiken förvånar det inte att det förekommer även sådana skämt, till exempel då kapitalist-Betty får frågan ”Moderat solkräm eller moderat med solkräm?” och svarar ”Så länge jag inte blir röd.” Men tyvärr räcker det inte med enskilda bra skämt för att ett spex ska bli en framgång – speciellt inte om spexet i fråga är över tre timmar långt.
"I sin helhet är TermOStaten och Kapitalet är ett alldeles för utdraget spex, där de duktiga skådisarna jobbar i motvind med långa scener och repliker som uppenbarligen är tänkta att vara skämt men faller platt."
Skådespelarinsatserna är för det mesta oerhört bra. Att en del skämt inte flyger ligger knappast hos skådisarna, men när spexet är som vassast är det framförandet som gör det. Särskilt beröm ska ges till Olle Wikströms (Helly) trovärdiga och varma gestaltning av en äldre göteborgsk arbetare, Vilma Kjellbergs (Penny) imitationsförmåga och oerhörda komiska tajming samt Albin Landenmarks (Brand) och Malla Grenfeldts (Släck) synkade samspel, inte minst i rörelserna. För det är ett rörelsernas spex, som utnyttjar alla element av kroppsspråket för att uppnå maximal komisk effekt. När Charlie pratar om skidor visar han stakrörelser, när Brand och Släck ska andas i fyrkant rör de i perfekt samspel sina huvuden i fyrkanter och när Inferio söker medlidande poserar han som madonna. Kroppsspråket skiljer sig från den “vanliga” teaterns dramatiska och mer reserverade och gör spexet till något eget.
I sin helhet är TermOStaten och Kapitalet är ett alldeles för utdraget spex, där de duktiga skådisarna jobbar i motvind med långa scener och repliker som uppenbarligen är tänkta att vara skämt men faller platt. Socialism-kapitalism-temat är svagt förankrat och problem med ljudet gör att stora delar av sångnumren går förlorade. Men det är också ett spex som stundtals får publiken att skratta högt och som lyckas göra rörelse till en väsentlig del av såväl humor som berättande. Högt och lågt, så kanske man kan sammanfatta det. Och väldigt, väldigt långt.
Text: Filippa Kindblom
TermOStaten och Kapitalet eller Spexet om All is i underlandet
Av: Mediscenarna
Regi: Anton Jäger Röding, Emma Jakobsson, Emil Belfrage
Manus: Emil Belfrage, Emil Sundberg
Producenter: Hannes Svensson, Angela Li
Skådespelare: Albin Landemark (Brand), Malla Grenfeldt (Släck), Olle Wikström (Helly), Vilma Kjellberg (Penny), Niklas Ferm Dubois (Charlie), Erika Ansén (Betty), Gustaf Wennlund (Inferio)
