"Spegelmannen" är en illavarslande reflektion av vår samtid
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Vad har drogkartellerna i Mexiko gemensamt med den lille pojken vars graffitimålning blev startskottet för inbördeskriget i Syrien? Hur hänger de egentligen ihop med den amerikanska kvinnan som åkte runt och bevittnade avrättningar i USA? Svaret är Claas Relotius – stjärnreportern som fabricerade var och en av dessa berättelser i nyhetsmedia.
Spegelmannen är en nyskriven verklighetsbaserad pjäs om den unge journalisten som kammade hem pris efter pris för sina gripande reportage om hemska människoöden. Men berättelserna var inte sanna och 2018 rasade fasaden och den tyska tidningen Der Spiegel avslöjade att deras egen journalist förfalskat flera av sina hyllade berättelser.
Visst uppskattar man en föreställning som får en att vilja tänka lite extra. Visst blir man lätt hög på intellektuell stimulans och metadiskussion. Vi människor vill gärna tro att vårt sätt att se på världen är det enda rätta. Vi är många övertygade om vår förmåga att kunna ifrågasätta nyheter, källgranska innehåll och urskilja fake news. Men vi är lurade. Under en 90 minuter lång teaterföreställning är vi i publiken med om en kollektiv bluff och en gemensam nyfunnen självinsikt. Lärdomen? Ingen sanning sitter säker i en tid av fake news. Lögnen är relativ och sanning är en subjektiv upplevelse som bestäms av den som berättar historien.
Emil Brulin och Rebecca Kaneld. Foto: Sara P Borgström.
Föreställningen innehåller en mättande portion samhällskritik, sparsamt med moralism och en lagom gnutta humanistisk populism. Det är en berättelse om jakten på sanningen och ett undersökande av berättelsernas makt över oss alla. Regissören Viktor Tjerneld balanserar föreställningen på knivseggen mellan kontrollerad galenskap och total förvirring och som avslutas i ett crescendo av komisk genialitet.
Scenografin är sparsmakad och castingen likaså. Scenen pryds enbart av uppställda glasrutor och medverkar gör skådespelarna Angelika Prick, Emil Brulin och Rebecca Kaneld. Rollerna är många, skådespelarna få och prestationerna alltjämt enastående. Men det kanske bästa av allt, är att publiken får vara med. Lyckligtvis handlar inte detta om att föreställningen förvandlas till ett interaktivt improvisationsfiasko, utan snarare att skådespelarna bjuder in och öppnar upp – för reaktioner, diskussioner och ett spännande samspel.
Spegelmannen är en föreställning man inte vill eller bör missa. Det är en illavarslande reflektion av vår samtid som förtjänar att uppmärksammas. Likheterna mellan journalistik och teater är numera slående för mig. De är båda noggrant framtagna, ofta koreograferade uppträdanden tänkta att tilltala människor – känslostyrda, ibland lättlurade, ofta nyhetssökande människor. Skillnaden är att det som berättas på scen uppfattas som fiktion, det som skrivs om i tidningen tas emot som objektiva sanningar. Kom ihåg – det som är underhållning för dig, är verklighet för andra.
Spegelmannen
Av: Viktor Tjerneld
Regi: Viktor Tjerneld.
Medverkande: Emil Brulin, Rebecca Kaneld, Angelika Prick.
Ljud: Emil Bøll.
Ljus: Anders Kjems.
Scenografi och kostym: Marie Moberg.
Mask: Johanna Rönnbäck.
Uppsala stadsteater
