Recension: Jernbanan

Allt ljus på Norrland.

Sara Lidmans mästerliga romansvit om industrialiseringens intrång i Västerbotten har på Uppsala Stadsteater packeterats om till en jazzig musikal. Regissören Emma Roswall - som tidigare stått för uppsättningar som “Vansinnets historia” (en personlig favorit) - har i Jernbanan lyckats gestalta en av mänsklighetens absoluta essenser. Den obönhörliga strävan efter utveckling.

Vi får följa småbrukarsonen Didrik Mårtensson, en ung eldsjäl som vägrar acceptera att hans egna hemort Lillvattnet i djupaste Norrland ska hamna på efterkälken när resten av Sverige rasar mot framtiden. Tidsmässigt befinner vi oss runt slutet av 1800-talet. Det är en omvälvande tid i svensk historia. Den stora emigrationen till Amerika, samt etablerandet av industrimagnater och som ett oundvikligt resultat därav; klasskampens begynnelse.

Och det förefaller mig som entydigt att protagonisten Didrik i Jernbanan är en symbol för just klasskampen. Kanske i synnerhet den något bortglömda klasskampen i yttersta Norrland. Didrik ser det som sitt av Gud nedskickade uppdrag att under sin livsstid binda samman lillvattnet med resten av Sverige. För bara genom att integrera med resten av landet kan orten räddas från säväl ekonomisk ruin som pariastatus: ”Vi måste bli som svenskar häruppe. Vi behövde jernbanan. Konungen behövde komma och inviga och se på oss med stolt, majestätisk blick. Det var färdigt med dikandet för D. Mårtensson. Min livsuppgift var att få rälsen dragen genom Lillvattnet.” 

Men ack och ve, ve och ack! Didrik har ingått en faustisk pakt, utan att själv veta om det. Strävan efter utveckling, kapitalism och modernisering blir hans personliga konkurs. Jag kan inte undgå att läsa in en marxistisk kritik i Jernbanan. Vem är det som i praktiken skördar frukterna av samhällets modernisering? Och är obönhörlig utveckling alltid det mest önskvärda alternativet? Detta är brännande frågeställningar som knappast varit mer aktuella än i dagens slit-och-släng-samhälle.

Sammantaget är Jernbanan en härlig upplevelse. Uppsättningen är en utsökt kombination av både vardaglig humoresk och tankeväckande observationer om det moderna samhället. Uppsala Stadsteater har - enligt min mening - en av landets bästa ensembler och uppträdandet i Jernbanan är i sedvanlig ordning av hög rang. Det är såklart lite extra härligt att höra den Norrländska dialekten på scen. En påmminelse om vårt lands stora mångfald.