Recension: Studie i mänskligt beteende

Varje skoldag från fjärde till nionde klass gick Caroline hem på lunchrasten för att se om det kommit något med posten som skulle förändra hennes liv.

Det kan vara svårt att exakt säga vad Lena Anderssons pjäs handlar om, titeln är egentligen det bästa svaret. Genom sammanlänkade berättelser studeras olika kvinnor; i kärlek, i vardagen, i konflikter; med vänner, på arbetet, sig själva. En kvinnas val i ungdomen kritiseras av hennes dotter många år senare. Två väninnor, bråkande över samma man, vet inte att de har samma psykolog. En kvinnas hantering av en snattare på jobbet väcker olika reaktioner när hon berättar om det på sin klassåterförening. Det är triviala situationer, men den innerliga världen är rik- mer sägs i monologen än i dialogen. Samtalen är ofta förvirrande, motsägelsefulla och osammanhängande, precis som i verkliga livet. En självupptagen, baktalande kvinnas försök att be om förlåtelse orsakar ett sådant högt skratt i publiken att hennes röst drunknas ut. "Vi har väl alla haft en sådan vän", hörs det i raden bakom mig. 

Det här är dock en pjäs som inte ger ett slutgiltigt svar. Den skildrar och gör till viss del narr av det absurda i vårt beteende, men den ger inte ett svar på var vi borde göra istället. Är det verkligen okej att inte göra något stort av sitt liv? att ha världen öppen för sig och välja att vända tillbaka? Finns det ett rätt sätt att hantera dessa situationer, som ändå glöms bort om en vecka? Och vad ifall man aldrig glömmer?

Dynamisk, kvick och vid vissa punkter komisk, pjäsen är en perfekt kombination av allting och inget.