Recension: Medan vi brinner

Året är 2013 och i Syrien brinner kriget. På uppdrag av sin pappa ska Omar smuggla sina kusiner, som flytt över Medelhavet, till Uppsala med tåg och lånade pass. Med en ryggsäck packad med en diktsamling av Gustaf Fröding tar 23-åringen flyget till Sicilien för att möta dem.

Pjäsen bygger på Uppsalaförfattaren Amer Sarsours debutroman, och låter oss färdas med kusin-trion på flykten genom Europa. Trots det allvarliga ämnet ekar skrattet i salongen med jämna mellanrum. På scenen tonas romanens humoristiska inslag upp, framför allt genom möten med biroller som expediter och receptionister med expressiva minspel och starka dialekter. 

Ändå tappar inte historien sitt djup. Med Adam Kais i rollen som Omar utforskas frågor om identitet, arv och moral. Vi får ta del av hans tankar i form av poesi, som hans mamma har lärt honom att använda för att hantera sin inre låga. Samtidigt skapar de falska passen en spänning och för historien framåt. När polisen spänner ögonen i publiken är det lätt att leva sig in i den ständiga rädslan för att ertappas.

Då och då dyker regissören Josefin Ankarberg på en skärm, sittande i en tågvagn. Där drar hon paralleller till det politiska läget idag, läser stycken ur “Främlingsnationen” eller kommer med egna reflektioner. Till en viss gräns fungerar det bra som en kontrast till den humoristiska tonen i stora delar av pjäsen, och ger ämnet det allvar det förtjänar. Men när hon uppenbarar sig många gånger, tas fokus från handlingen och utrymmet till egna reflektioner kring pjäsens nutida relevans och budskap. 

Vid pjäsens slut är det trots allt Omars berättelse som stannar kvar. Resan för att hjälpa sina kusiner till tryggheten visar sig också vara en resa där han möter sig själv.