Novell: Födelsedagen vi tog slut

Jag sjunker ner på golvet bakom sovrumsdörren och andas tyst in den svala luften. Här verkar ingen ha tittat in ikväll. Hoppas att det förblir så. Du borde inte ha dykt upp, hur kunde hon säga så? Vinet hade fastnat i halsen och bröstkorgen slutat röra sig. Inte dykt upp, som om jag inte var välkommen. Mina tårkanaler tycktes sluta fungera, eller så överfungerade de. Jag vet inte.

”Vad menar du?” var allt jag kunde få ur mig. 

Hon tittade bort över min axel. Vilade ögonen på den överfyllda hatthyllan för att kunna avvisa mig så oberört som möjligt.

”Vi ska inte ha med varandra att göra. Det blir inte bra.” Nu såg hon på mig, både ilsken och ångerfull. ”De berättade vad du gjorde förra veckan och… det går bara inte.”

”Men jag var orolig att du hade…” jag fick inte avsluta min mening.

”Ja, men nu var det inte så! Du måste lära dig att allt inte alltid blir en katastrof, Julia” Jag försökte försvara mig men hon talade över min inandning.

”Jag fattar, men det går inte när du ser mig som en förlängning av dig själv,” hennes kinder var röda av värmen från ljusen i det lilla köket och hennes blick brände in i mig. Jag kunde inte ta det. Tårarna avslöjade sig och föll ner över kinderna.

”Det var aldrig meningen att…” sa jag och lade handen på hennes arm. Hon drog undan den långsamt och sa tyst ”Det räcker. Du borde gå.” Mina tårar hade smittat av sig. Vi såg på varandra med svullna ögon och alla månader av sena kvällar i detta kök flimrade framför oss. Kyssen framför ugnen när vi bakat scones. När hon sa Jag älskar dig första gången. Fredagen vi glömde spisen på när vi gått in i sovrummet. Kvällen jag skar mig på det krossade glaset och njöt av att bli omplåstrad. Förra veckan när jag väntade utanför hennes dörr i flera timmar utan att hon kom hem. Och nu, när vi står här på hennes födelsedag…

Efter några sekunder gled hennes blick i väg från min. Vi var över nu.