Gaypuben var ett ankarfäste
GH, ÖG och Värmlands fick medlemmarna i FUGS (Föreningen Uppsala Gaystudenter som nu heter SFQ Uppsala) att känna att de inte var riktigt välkomna. För att ha gaypub där skulle de vara tvungna att betala dyr hyra. På Gotlands nation däremot, sågs det som ”alldeles naturligt att upplåta sin pub även till en gayförening”, står det i ett helsidesreportage i Ergo nummer 7 1992.
En reporter och en fotograf besöker den nystartade verksamheten, som äger rum en måndag i månaden. Atmosfären beskrivs som hemtrevlig och välkomnande, med varmgult ljus, rödrutiga dukar och pasta med skaldjur för 35 kronor. Gäster berättar att de föredrar FUGS gaypub framför RFSL-klubben Agda, som beskrevs som enahanda och med för mycket raggande. Hittills hade Agda varit den enda samlingspunkten för Uppsalabor som attraherades av det kön de själva tillhörde, och begreppet HBTQ (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer) var ännu inte uppfunnet.
”Ett ankarfäste i tillvaron” är reportagets rubrik och man anar att det då, för 25 år sedan, var ännu mer värdefullt än i dag att som person med normbrytande sexualitet få ett sammanhang där man kunde vara sig själv. De besökare på puben som intervjuas beskriver ett studentliv där heteronormen verkar näst intill ogenomtränglig. Homosexualitet var sedan länge avkriminaliserat och sågs heller inte som en sjukdom enligt Socialstyrelsen 1992, men gaypubens besökare tycks i regel inte vara öppna med sin läggning på universitetet. En tjej som heter Annika tror att studentvärlden är svårare att komma ut i eftersom den känns sluten, och berättar att hon i flera år delade korridor med en bög utan att veta om det. En kille som läser teologi tänker hoppa av sin utbildning för att han inte är beredd att ta de konflikter som uppstår när man som präst vill leva med en man.
Folk i allmänhet ser på homosexuella med en blandning av distans och nyfikenhet och tycker inte att deras kärlek är lika mycket värd som heterosexuell kärlek, känner Annika, och det är därför hon har valt att engagera sig i FUGS.
– Vi behöver få visa känslor ute på stan, pussa flickvännen på busshållplatsen, säger hon.
Ingen av pubens besökare framträder med efternamn. Det är i regel när uppgifter kan vara känsliga som medier väljer att inte avslöja en intervjupersons identitet. Det mest talande för hur attityderna i samhället såg ut är kanske avslutningen, där reportern och fotografen möter bekanta ansikten på väg ut. De trevar med blicken, för att sedan ge en förklaring.
– Jag är så jävla nyfiken, jag måste gå hit och kolla, säger den ena.
Känner besökare på SFQ:s evenemang i dag att de behöver förklara sin närvaro?
nbsp;
nbsp;
