Har du någon bok om coola grejer?

Klockan är 09:15 och jag står redo för att bli nersprungen av arton små minimänniskor. Jag pratar såklart om en dag på bokbussen. Första gången jag tackade ja för att ta en tur själv på bussen, fick jag åka på en härlig landstur där flest pensionärer lånar böcker och ibland bjuder på kaffe.
Men, det jag inte hade tänkt på är att man även åker ut till skolor. Alltså, skolor med barn i. Om det är något som jag varit säker på i mitt liv, så är det att jag inte är något vidare bra med barn. Jag tyckte inte ens om barn när jag själv var ett barn, så att jobba med dem har aldrig funnits på kartan. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska interagera med barn, ska man ta i hand? Prata med ljus röst? Fråga om de kan stå två meter bort från mig så att de inte smittar mig med diverse livshotande kräksjukor? Hur gör man?

Men så står jag där och väntar. Väntar på att arton små bakteriebärare ska komma in i en trång buss och härja så som bara barn kan härja. Snora ner som bara barn kan snora ner. Och när härjeriet är som värst, då kommer frågorna i sådan snabb fart att man får vara beredd så att man inte blåser omkull av ljudvågorna. nbsp;
”Har du en bok om en hamster?” – ska det handla om en hamster eller vill du mata den? ”Har du någon bok om coola grejer?” – vad är coolt? ”Var är boken om fräs?” – skämtar du med mig? det finns ingen bok om frä.. jaha, jo, det finns en bok om katten Fräs tamejtusan. ”Jag vill ha Star wars-boken” – det vill tjugo andra också. Vissa svar håller jag för mig själv, men ungefär så ser det ut. nbsp;

Och så plötsligt försvinner alla arton och man försöker plocka upp resterna av sin hjärna så gott det går, för om bara en halv minut så kommer nästa gäng in och ställer ännu fler frågor. Men mitt uppe i att stå hukandes över fem barn letandes efter en bok, två barn kravlandes över min rygg, samtidigt som jag lyssnar på när någon förklarar vilken fotbollsspelare den vill läsa om ”du vet, han som är lång och har hår”, så är det ganska så fantastiskt att alla dessa barn har sådan läsglädje att de inte kan vänta på att få fråga sin fråga. Och helt plötsligt är det någon minimänniska som tycker att mina tråkiga byxor är fina, och någon annan pratar om böcker på ett så otroligt utvecklat och fascinerat sätt att jag vill fulgråta bak i bussen, för att sedan adoptera ungen. nbsp;

Det fina med skolturerna är att jag blivit tvingad att förstå hur jag ska förmedla böcker till barn, och inte bara till vuxna. Och är inte det egentligen ett hedersuppdrag? Att få barn att läsa? I vissa sammanhang är det nästan lättare att jobba med barn, vuxna har nämligen en tendens att ljuga en rakt upp i ansiktet. Man tror att boktipsen har tagits emot väl, men så ser man hur de smygande lägger ifrån sig boken som de nyss sagt ”ooh ja, den blir bra ” till. Barn däremot svarar rätt och slätt ”nej” efter att ha kastat ett öga på en bok vars omslag inte verkar roligt nog. Så jag fortsätter att tacka ja till skolturerna med skräckblandad förtjusning och när jag och bokbussens chaufför åker hem från dagens pass så sitter jag och spritar halva kroppen med handsprit med ett leende på läpparna. nbsp;