Böcker borde förses med varningstext

Läsning gör dig till en bättre människa När jag säger till människor att ett av mina största intressen är böcker ser många på mig med beundrade ögon och säger ibland något om att de skäms över att de själva inte läser så mycket som att de anser att de borde. Forskare, lärare, bibliotekarier och andra självutnämnda experter rapporter ideligen om det stadigt sjunkande läsandet runt om i landet. Vart är mänskligheten på väg? Håller vi på att förvandlas till oempatiska, fantasilösa och allmänt tråkiga icke-läsare?

Att vara en läsande människa är ett ideal idag för många. Men att det skulle ha odelat positiva konsekvenser är en sanning modifikation, enligt mig.

Som bibliotekarie och bokälskare vill jag förstås skriva under på ovanstående positiva effekter av läsning, men en del av mig vill påminna om litteraturens destruktiva påverkan på läsarens liv. Några av de största författarna har varit väl medvetna om det. Cervantes, vars Don Quijote anses vara den första moderna romanen, handlar om en adelsman som läser alldeles för många riddarböcker och inbillar sig att han är en riddare. Han beger sig ut i världen för att kämpa mot inbillade fiender, som väderkvarnarna i den mest klassiska episoden. En annan som lider av vanföreställningar sprungna ur allt för mycket läsande är Madame Bovary i 1800-talsromanen med samma namn av Gustave Flaubert. Emma Bovary är en uttråkad apotekarhustru som desperat försöker leva ut de romantiska och erotiska liv hon har läst om. Även allas vår Jane Austen var medveten om farorna med allt för mycket bokläsande. I en av hennes mindre kända romaner, Northanger Abbey, är hjältinnan Catherine besatt av skräckromaner vilket gör att hon anar mördare och vampyrer bakom varje hörn.

Böcker borde förses med varningstext: ”Läsning kan allvarligt skada din mentala hälsa”.

Oförmågan att läsa böcker med lagom distans är något jag delar med de tre nämnda karaktärerna. Böcker är inte för mig papper och bläck utan världar att passionerat kasta sig in i och uppslukas av. Bokkaraktärer är följeslagare genom livet, lika verkliga som mina vänner av kött och blod. En morgon mötte jag mina kollegor rödögd och apatisk. När de oroligt frågade vad som var fel svarade jag att jag gråtit mig igenom natten eftersom en favoritkaraktär i boken jag höll på att läsa hade dött. Vi kan ju säga att jag möttes av en viss oförståelse.

Jag må vara en idealmänniska i samhällets ögon men en vacker dag står jag där, i full riddarmundering, och slåss mot väderkvarnarna med lansen i högsta hugg.

nbsp;