Hur långt har litteraturkritiken nått?

På sistone har jag tillbringat mycket tid med att läsa olika inlägg i folkbiblioteksdebatten mellan 1890 och 1911. Det var en tid då folkbiblioteket var ett hett ämne i samhällsdebatten samtidigt som tron på litteraturens förmåga att påverka människan var stor. Detta får mig att tänka på krönikan som Ylva skrev för några veckor sedan om läsningens potentiellt destruktiva inverkan på läsaren. Under sekelskiftet ansågs de som läste dålig litteratur, framförallt ungdomar och ”sinnesslöa”, ligga i riskzonen för att bli lösaktiga, kriminella eller bara begå rent omoraliska handlingar. Fel litteratur kunde smutsa fantasin och skapa föraktliga ideal hos människan, ja hen kunde rent av bli ledd i fördärvet. De som läste rätt litteratur däremot, skulle istället bli insiktsfulla, motiverade att sträva efter mänsklighetens högsta ideal och utföra ädlare handlingar än de som drevs av själviskhet och girighet.

I ett nummer av Folkbiblioteksbladet från 1905 skrev signaturen A. H-h. att ” Strindbergs författarskap uppväckt stark ovilja på grund af hans hänsynslösa angrepp på det som för en stor allmänhet är dyrt och vördnadsvärdt” samt att Geijerstam har fått kritik för att ”hafva målat den svenska allmogen med alltför mörka färger och valt för hemska och skakande motiv”. När jag läser det här och liknande texter om litteraturkritiken under sekelskiftet undrar jag i mitt stilla sinne vad de hade tyckt om litteraturen som vi läser idag? Vad hade de sagt om böcker som American Psycho och 50 shades of Gray? Eller biografier om personer som Marilyn Manson och band som Mötley Crüe? Vad hade de trott skulle hända i en människa som läser dem? Kanske hade de förfasats och sett oss alla som moraliskt förtappade. Det känns i alla fall sannolikt med tanke på att innehållet i böcker som romanen Doktor Glas av Söderberg och novellsamlingen Giftas av Strindberg fördömdes av sina samtida kritiker.

Även om de gamla gränserna för vad litteraturen bör och inte bör innehålla tack och lov har överskridits för länge sedan, så har kanske dagens litteraturdebatter trots allt inte kommit så mycket längre än sekelskiftets. Idag handlar det visserligen snarare om hur ämnen får behandlas än vad som får behandlas, men vi lägger ändå en vikt i vad det är texten förmedlar, vem det är som läser den och av vilken anledning. Böcker kritiseras, diskuteras, stämplas som dålig eller anklagas för att ge läsare en snedvriden bild på till exempel våld eller sexualitet. Andra böcker höjs till skyarna, blir kallade för mästerverk och leder till att författaren får fina litteraturpris. Men frågan är om det finns någon litteratur som egentligen är helt säker? En text kan ju bli läst, tolkad och värderad på lika många sätt som antal gånger den blir läst.

nbsp;

Läsarfråga från Christoffer: Jag läser mycket på olika bibliotek runt om i stan och främst på Blåsenhus-biblioteket. Jag har ofta funderat över varför det är så många bokhyllor som står tomma på biblioteken? Har det en gång funnits fler där och i så fall varför togs de bort, alternativt varför satte man dit hyllor om det inte fanns tillräckligt många böcker att fylla dem? Ett mysterium tycker jag.

Svar: Jag måste tyvärr ge dig ett ganska ospännande svar. Anledningen till att hyllorna står tomma på till exempel Blåsen är helt enkelt att biblioteken håller på att gå över från att klassificera böckerna med SAB-systemet (med bokstäver) till Dewey (med siffror). Då måste böckerna plockas in och klassificeras om, vilket gör att hyllorna kan se lite tomma ut under tiden. nbsp;

Vill du ställa en fråga till Bibblotisdag? Mejla webbred@ergo.us.uu.se så får du svar