En sång för den lilla människan

José Saramago
Grottan
Översättning: Hans Berggren
Wahlström Widstrand

I romanen får vi följa den gamle krukmakaren Cipriano Algor, dennes dotter Marta och svärsonen Marçal under några hektiska veckor efter det att krukmakeriets enda kund, det ständigt växande Centrum, beslutat sig för att sluta saluföra lergods.
Centrum är i romanen en personifiering av konsumtionskulturen, ett gigantiskt kombinerat shopping- och upplevelseparadis med allt den moderna människan kan tänkas vilja ha: där finns allt från bostäder och butiker till iscensatta, falska verkligheter i form av sandstränder, snöoväder och egyptiska pyramider. Där genomförs samtidigt omfattande behavioristiska undersökningar av invånarnas/kundernas köpvanor; Centrum blir i romanen en nidbild av den avreglerade marknaden som degraderar människan till rollen som anonym konsument.
Vid sidan av denna kritik är Grottan en mycket varm berättelse om familjeliv, kärlek och förälskelse på ålderns höst. Särskilt slående är det inlevelsefulla porträttet av den bortsprungna hunden Achado, som i sitt sökande efter trygghet och en fast punkt i tillvaron kan ses som en symbol för individen i ett kaotiskt, ständigt föränderligt samhälle.
José Saramago framstår i Hans Berggrens översättning som en berättare med en ovanlig känsla för ordens tyngd och valörer. Hans sätt att i långa sjok stapla satsradningar, dialoger och medvetandeströmmar gör att människans språk, med alla dess brister och finesser, ideligen hamnar i centrum. I romanen finns åtskilliga briljanta utläggningar om språket och människans omedvetenhet om dess kraft; Saramago reflekterar också gärna över fiktionens karaktär, vad det innebär att forma en berättelse, en lögn om man så vill, som paradoxalt nog kan innehålla de mest förbluffande sanningar.
Saramago är hela tiden medveten om att han handskas med allegorier och fiktiva, om än mycket realistiskt porträtterade karaktärer. Denna medvetenhet riskerar tyvärr ibland att hamna i vägen för själva berättelsen, som med skildringen av Centrum och dess attraktioner också blir en uppgörelse med själva fiktionens väsen i det kapitalistiska samhället - fiktionen, känslan och upplevelsen riskerar att reduceras till handelsvaror på en marknad.
Grottan kan ses som ett försök att se individerna bakom ett system där reklamen i första hand är till för att skapa onödiga behov, där allt styrs av ekonomiska kalkyler som blundar för det faktum att det bakom varje produkt, oavsett om det gäller krukor eller romaner, finns riktiga människor av kött och blod.
På så vis blir Saramagos senaste en kritik av det nyckfulla fenomen som ett för långt gånget konsumtionssamhälle utgör, men också en berättelse om de små människor, konsumenterna och producenterna, som ständigt riskerar att hamna i kläm. Det tänkvärda budskapet och den varma skildringen av karaktärerna gör att Grottan med stor sannolikhet är en av höstens, om inte årets, mest läsvärda romaner.