Emma Frans tvår sina händer
Emma Frans nya bok Alla tvättar händerna, utgiven på förlaget Volante, är en samling av författarens dagböcker från pandemiåret. Ett omedelbart bekymmer är att den villiga läsaren måste bemöda sig att plöja igenom 400 sidor av dagboksanteckningar – detta är trots allt fotnoter till Emma Frans Twitter-beefs och inte Proust. Syftet med boken är hur som helst att vara en sorts sammanfattning av Frans insats under det gångna året samt att ge svar på kritiken. Detta blir en slags encyklopedi av “duschargument” (det vill säga de vassa motinlägg man kommer på under intvålningen dagen efter diskussionen).
"Ad hominem slår dock åt båda håll: Anders Tegnells voluminösa fallos ska på något sätt styrka hans 'saklighet' (här blir resonemanget särskilt dunkelt)."
Frans största styrka är utan tvekan mödan hon tar sig att kommunicera vetenskap till allmänheten, motiverat av hennes “uppfattning om sanning som ett självändamål”. Insatsen är lovvärd, om än inte alltid lika sympatisk. Boken myllrar av snaskiga utspel. Som när hon frågar sig huruvida de 22 forskarna som kritiserade FHM “är 22 år tillsammans”, när hon avfärdar professorer med olika uppfattningar som “nättroll” eller psykoanalyserar deras “livssituation”. Många av argumenten i boken kokar ner till ad hominem-angrepp, där argument avfärdas med motiveringen att personen är “panikslagen” och “livrädd”. Ad hominem slår dock åt båda håll: Anders Tegnells voluminösa fallos ska på något sätt styrka hans “saklighet” (här blir resonemanget särskilt dunkelt).
Utöver statsepidemiologens “storkukslugn” är den största nyheten i boken Emma Frans insisterande att hon alltid ställt sig kritiskt mot FHM. Detta visades såklart inte i hennes offentliga inslag, men dagboken ger en blick inåt. Vi får veta alla tvivel Frans hyste mot FHM, utan att tala om dem för någon. Frans får därmed ett bekvämt alibi: jag kanske inte sa det, men jag lovar att jag tänkte det!
Frans tycker det är “obehagligt” när Peter Wolodarski och “vargarna” på Twitter kräver klarspråk om hennes inställning till den svenska strategin. Men det är just den offentlige intellektuelles roll att formulera detta, att ställa sig granskande till makten. Frans svar på detta är att det “inte är [hennes] roll”; hon är bara kommunikatör, det är inte hennes “personliga uppgift” att ställa sig kritisk, och så vidare. Hon tvår därmed sina händer och går okritiskt vidare med att sköta maktens ärenden. Poängen här är dock att kritisk granskning visst borde vara hennes roll. Som intellektuell i rampljuset (och ännu mer som akademiker) förväntas man vara en tänkande aktör snarare än en papegoja. Att i efterhand säga att hon egentligen visste att hon “borde vara mer kritisk” till det hon upprepade mekaniskt gör inte saken bättre. Tvärtom.
"När Frans stämplar röster som avviker från statens linje som 'odemokratiska', kan man undra vilken definition av demokrati det är som spökar."
Intressant i allt detta är argumenten som anförs, för det hon medger som en “okritisk hållning”. Frans menar att “det skulle vara förödande om vi började misstänkliggöra våra expertmyndigheter” genom att framföra kritik offentligt. Anledningen att man försvarar FHMs slutsatser snarare än till exempel Norges är därför främst sociologiska och geografiska. Sanning tycks inte längre vara ett självändamål, att “signalera sansad vetenskaplighet” för allmänheten väger ändå tyngre.
Slutligen kan man konstatera att Alla tvättar händerna har en tendens att skygga för de stora frågorna. Vi får exempelvis ingen redogörelse av vad begreppet “demokratisk” betyder, trots att det är den springande punkten i Frans resonemang. Frans skriver att “drakoniska” åtgärder som lockdown är “antidemokratiska” – men kan man verkligen hävda att Sverige är det enda demokratiska landet i Europa? Och hur demokratiskt är det när byråkrater snarare än folkvalda politiker sitter på makten (något som Frans har en viss förkärlek för)? Det är svåra frågor, som lämnas därhän utan ingående diskussion. När Frans stämplar röster som avviker från statens linje som “odemokratiska”, kan man undra vilken definition av demokrati det är som spökar. Man kan invända med att det inte är hennes roll att lyfta dessa djupare frågor. Men Frans har till och med varit “demokratiambassadör” på regeringsuppdrag. Och det minsta man kan kräva av en demokratiambassadör är att den vet vad den företräder.
