Såpopera i akademisk miljö

Älskade barn
Marianne Fredriksson
Piratförlaget

Marianne Fredriksson har en lång och världskänd rad av böcker bakom sig. Första boken Kärlek, jämlikhet, äktenskap? kom ut 1976. Och för att bara nämna några efter den: Kains bok kom 1981, Simon och ekarna 1985, Syndafloden 1990 och Anna, Hanna och Johanna 1994. Djuplodande böcker om relationer och smärta.

Älskade barn inleds med hur bokens huvudrollsinnehavare, Katarina, är på väg till sin mor för att berätta att hon är gravid. Genom boken får man följa hur Katarina blir mer och mer medveten om sina svåra barndomsupplevelser som fram till nu legat bortträngda i glömskan. Även Katarinas mors och Katarinas sommarförälskelses smärtsamma barndom rullas i tur och ordning upp, som bakgrund och förklaring till deras nuvarande beteende. Marianne Fredriksson placerar sin skildring av detta i akademikers miljöer - i Uppsala, Stockholm och New York.
Och visst borde jag tycka om en sådan bok. Jag tycker många av hennes tidigare böcker är helt fantastiska. Som jag gråtit och lidit med hennes personer i de böckerna. Men denna… Den fungerar inte. Det känns som Fredriksson allt för ivrigt vill få fram en massa psykologiska sanningar om det psykosociala arvet. Personerna i boken blir inte trovärdiga, då dialogerna ibland blir helt overkliga i sin psykologiska exakthet. Resultatet blir att jag inte berörs av deras smärta. Jag saknar en spänning. En laddning som kommer då personerna inte så duktigt berättar allt om sina och andras psykologiska tillkortakommanden. Dialogerna blir här som såpoperans - man berättar vad man tänker i alla lägen, till alla. Det är inte trovärdigt. Dessutom finns en präktighet i beskrivningen av i huvudsak Katarina. Det påminner mig om 50-talets Sprakfåle-flickböcker, där det vimlade av fräknar och brunbrända ben, friska vita tänder och rågblont hår. En glimt av detta finner man t ex i en dialog mellan mamman och Katarina, då de står bredvid varandra i spegelbildens återsken: Lägg av mamma. Kan du inte se de långa näsorna, den kraftiga haklinjen, de blå ögonen och de stora munnarna… Till och med håret, den tjocka blonda manen.
Samtidigt får Marianne Fredriksson mig att vilja läsa mer hela tiden. Det är ett sug i boken och jag undrar hela tiden vad som skall hända. Jag vill veta mer. Men trots detta och trots det intressanta ämnet och den intressanta författaren blir jag aldrig riktigt berörd.