Att möta men trotsa döden

Claes Andersson
Dessa underbara stränder, förbi glidande
Söderströms

Bakom sig har han ett tjugotal samlingar med suggestiva titlar som ?Samhället vi dör i? (1967), ?Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider? (1969) och ?Dikter från havets botten? (1993).
I ?Dessa underbara stränder?? handlar det således om infarkter och bypassoperationer, om hoppet och ljuset mitt i sjukhusmiljön, i operationssalen och i det allmänna sönderfallet ? om livet och närheten till döden, om Evighetsverkets gulnade inbjudningskort, om det momentana, om ångesten och jagets illusoriska existens. Självklart handlar det också om kärleken i alla dess aspekter; skildringen sveper från konkretionen i en erektion till mer sublima sånger om alla de kvinnor herr Andersson älskat och fortfarande älskar. Humorn tar också en viktig plats, bryter sig försiktigt in och tröstar samtidigt som den understryker det underliggande allvaret (?Vad innebär katharsis, gör det ont? frågar någon?).
I mitten av samlingen växlar Andersson plötsligt över till prosa, och man får en känsla av att berättarglädjen, den rena lusten att låta orden, minnena och anekdoterna forsa fram, för ett ögonblick tagit över behovet att sjunga vacker vers. Och som om Anderssons egna ord inte skulle räcka till har han lånat in dikter av bl.a. Göran Tunström, Eeva-Liisa Manner och Tomas Tranströmer.
Claes Anderssons egna dikter kretsar påfallande ofta kring de minnen han har av barndomen, och ett mantra återkommer i flera av dikterna: ?Barndomens längtan blir den vuxnes sorg?. Bakom dikterna kan skymtas ett projekt att förstå det storslagna i människolivets fåfänga och förgänglighet, att trots det självklara och obevekliga målet njuta av livets korta stunder av lycka, av ?dessa underbara stränder, förbi glidande?.