Om 1980-talets välansade folkhem
Johannes Sjögren
Backabo
Ordfront
Johannes Sjögrens debutbok består av en samling korta noveller, anekdoter och minnesfragment av uppväxten i ett typiskt medelklassamhälle under 1980-talet.
Ett tryggt, välansat folkhem där trädgårdarna pryddes av porslinstomtar, barnen spelade kula och hivades i plurret på födelsedagen, mammorna delade ut lakritskondomer på saftkalaset, och de nyligen uppfunna plastpapporna grävde hemliga gångar under huset ifall ryssen skulle anfalla. En tid då den största lyckan för en pojke var att äga piratkopierade karatefilmer och få äta på MacDonalds.
Det är ett rosaskimrande årtionde frambesvuret ur minnet, och - som så ofta med minnen - är det ett förryckt, komiskt, löjligt och narraktigt återseende. Något av En komikers uppväxt för nynostalgiska sjuttiotalister. Sjögrens litterära metod är densamma som Fellini gjorde stor filmkonst av i Amarcord: att skildra verkligheten sådan den framstår i ett barns ögon, en surrealistisk värld formad av barnets önskningar, förvrängda perspektiv och oskyldiga missuppfattningar. Sjögren blandar det trivialt vardagliga med det ohämmat absurda, hela tiden trogen barnets naiva och lite oförstående syn på världen. Men där upphör också likheterna med den politiskt och psykologiskt orienterade regissören. Det mesta i Backabo är skruvat och väl berättat, somt riktigt roligt, som Hasses försök att förklara fortplantningens mysterium utifrån sina nyvunna herrtidningskunskaper. Men Sjögren har av allt att döma inte haft högre ambitioner än att framställa en rad mer eller mindre fantasifulla tablåer smyckade med tidstypiska markörer; att servera lättsmält underhållning för stunden. Ungefär som barndomens BigMac och company: snabbt konsumerad, föga näringsrik och utan eftersmak. Men ändå svår att tycka direkt illa om. Bäst lyckas Sjögren i de språkligt hårdtuktade kapitlen, som i den grymma lustifikationen En och trettiofyra:
En och trettiofyra, liten som en myra. Han var så liten att så att man fick gå ner på knä för att kunna slå honom. Blev nästan av med livet i en toalettstol, och det var ingens fel för vi var trettiotvå stycken som höll ner honom.
Fabian Kastner