Tydliga bilder av smärtsam utsatthet

Allt vi har
Marianne Sällström
Albert Bonniers Förlag

Agnes är en ensam lärare på en folkhögskola, hon har även författarambitioner. Hennes ensamhet är tyst, vad ska jag hitta på, inga vänner, noll kreativitet. Hon möter Leopold, en ensam barndomsvän, av en händelse i en kyrka. Hans ensamhet är manisk, sjuklig, besatt. Genom sin hund kommer Agnes i kontakt med en ensam fotograf, Jimmy. Hans ensamhet är självvald, initiativrik och lite mystisk. Verkar det tjatigt? Det är det inte men ensamheten är mäkta dominerande i boken. Ensamheten och olika beskrivningar och upplevelser av den. Agnes tvingas återkalla minnen från sin barndom på grund av mötet med Leopold, samtidigt som hon dras in i en handling i nuet som mest kan liknas vid en deckare. Slumpen eller förutsägbarheten i livet blir en återkommande fråga hon ställs inför.
Marianne Sällström utmejslar trovärdiga personer och ger läsaren tydliga bilder av barnets smärtsamma utsatthet och dåets obönhörliga påverkan på nuet. Hon lyckas också få in en deckarspänning som driver handlingen framåt. Men det är något som inte känns riktigt rätt: blandningen roman - deckare. Jag önskar mer spänning, oro, pirr i magen och frågetecken eller mer djupgående handling personerna emellan och en än tydligare roman. I Allt vi har blir det varken hackat eller malet.

Eller är det så att jag är för ung? Passar boken för 45-åringar, vilket är den ålder huvudrollsinnehavarna har? Jag fick en känsla av att titta på. Att inte känna igen mig. Att stå främmande inför en medelålders undran om man någonsin kommer att hinna med att läsa den trave böcker man just inhandlat på bokrean, eller slita så pass på de kläder man har i garderoben att några ytterligare klädinköp alls kan motiveras. Kommer jag att tycka mer om Allt vi har om ett antal år? Eller är det så att en bra bok alltid är en bra bok?

Eva Snöbohm