Från utkikstornet

Obefintlig, till dess att man blev påmind om att andra liv fanns att leva. Egentligen var det inget nytt som Mark fått veta. Alla lärde sig på historielektionerna i grundskolan att livet var annorlunda förr. En av Sveriges stora exporter hade varit musik och nobelpriset i litteratur hade gått till skönlitterära författare. Det handlade i detta fallet mer om en insikt än ny information. En sensorisk upplevelse av sug i magen, ett kort men märkbart ögonblick av gåshud. Han hade suttit i receptionen på The Tower™ och inte en besökare var i sikte. För att ha något att göra började han läsa en forskningsrapport om den nya generationens rotorblad. Plötsligt mötte ögonen meningen ”Den krökta formen på rotorns turbinblad, samt dessas obetydliga kilogram, multiplicerar nu kapaciteten”. Det var inget särskilt med denna rent informativa mening mitt i ett stycke. Den gav vad dem skulle ge, möjligen var den lite otydligt formulerad. Marks hjärna uppfattade dock en stilistisk charm som utmärkte sig. Istället för att ta sig igenom rapporten som han annars hunnit fastnade han således på ordföljden och lyckades uttyda någon sorts jämn längd på satserna. Mark hade aldrig fått lära sig något om versmått eller poesi och kunde inte sätta ord på vad han upplevde, likväl kändes det. För den utsvultne är en risskål en buffé.

Jaha, en fin mening alltså. Omöjligt att veta om den som i ett tärningskast råkat bli så eller om det var rapportförfattarens intention. Vad skulle han nu göra med denna insikt? Det var onödigt tidsödande och gav ingenting att fasta på meningsbyggnad. Mark skulle bli ingenjör och leverera information effektivt. Det finns ingen nytta i njutning. Samtidigt. Det var en ny känsla han känt. Han ville känna den igen.

Efter att ha läst raderna om och om igen, som i trans, kom insikten att hans eget vetandes horisont inte var slutet på vad som fanns att upptäcka. Han höll i en ficklampa och kunde ana konturer där kartan tidigare varit mörk och dit han inte ens fattat att den fortsatte. Ingenting stoppade honom utom drömmen om evig progression inom normalitetens arena. På internet finns mer än hela världen. Om Mark valt att ta upp en sökmotor i en stund av känslosammandrabbningsbaserad svaghet hade han fått lära sig om jambiska pentametrar, räknande av stavelser och flerstaviga rim. Han hade lärt sig att Gustaf Fröding inte bara var en av alla namn som prydde en gravsten i Uppsala utan också studerat där en gång i tiden och skrivit dessa rader:

Där står om väg ur öknen, där vi irra.
Där står om landet, som av honung flyter.
Men språket är oss okänt. Blint vi stirra
på dunkla tal, vi portens proselyter.

Det hade kunnat bli ett formativt moment, en revolution i Marks liv, satt honom på en helt ny bana. Han hade kunnat lämna det automatiska livet. Men han tog inte upp mobilen och sökte. Det var han glad för i efterhand. Inte för att han kunde veta vad det kontrafaktiska utfallet skulle blivit, utan för att livet i Sverige var dåligt anpassat för att följa nycker. För fem år sedan hade regeringen sjösatt det stora ”nudge-initiativet”. En stor drös reformer som alla hade samma syfte: att få människor att ändra livsmönster med små och billiga medel. På internet innebar detta att man endast hade en viss dos slösurfande, som det kallades, innan detta tittandet på serier gav konsekvenser. Ett stort poängsystem avgjorde hur bra liv man kunde leva. För mycket surfande på ickegivande hemsidor gjorde att räntor på lån blev högre och ens plats i bostadskön sämre. Statligt anställda blev endast de som var bland de översta tio procenten av poängskalan. Innan reformerna var på plats hade många, ibland rent av våldsamma, demonstrationer ägt rum. Mark hade inte själv varit på någon av dem men mindes ändå de upprörda sammandrabbningarna med en släng av panik. När systemet väl var igång anpassade sig de flesta väldigt snabbt, och sanningen var att det verkade fungera. Människor jobbade mer, umgicks på värdefullare sätt och var allmänt effektivare än innan. Brottsligheten var på en all time low och tillväxten var den högsta på femtio år. De små negativa effekterna i form av färre små njutningsögonblick glömde de flesta snabbt. Man ändrade helt enkelt vanor. De som inte ändrade sig var okej med att få sämre jobb och ekonomi i utbyte för Netflix senaste film. Så visst var Mark glad att han inte börjat söka efter poesi. Han gick i rask takt hemåt, fast bestämd att skaka av sig dagens nya upplevelse.

Mark hade tittat genom nyckelhålet. Fått uppenbarelser inte menade hans medvetande. Lillebrorn som hör sin storasyster och hennes pojkvän i rummet bredvid. Kontorslandskapsbyråkraten som får tag i fel papper och nu måste bestämma sig för att bli visselblåsare eller fortsätta sitt normala liv. Han delade känsla med alla som visste för mycket. Mark hade sett sig själv utifrån, ertappat sin kropp stå där och tjuvkika. Han orkade inte göra revolt. Demonstrationsropen fick aldrig skalla. Ty att simma uppströms är svårt, att följa med vattendraget är lätt. Detta gäller även om det inte är en stark fors utan en lugn Fyriså det talas om. Ingen dikt skrevs, inte just då hur som haver. Nästa dag gick Mark till föreläsningen som vanligt, men nu inte som en utan förklädd till en normal civilingenjörsstudent.

Han hade kikat genom nyckelhålet, sett ett språk som var okänt för honom, stirrat blint. Väjt bort blicken, likväl tanken. Men kanske var det redan för sent. Ljuset genom trädens lövverk skulle fyllas med mening, kräva att bli tilldelade besmyckande ord. Satsernas melodier skulle börja ljuda skönt inom Mark. Han hade kikat genom nyckelhålet och valt att inte öppna dörren. Men vissa dörrar förföljer en ändå.