Anspråkslös skildring av jazzens Uppsala
Jazzen i Uppsala
Anders Leidstedt
Sthig Jonassons förlag, 2001
Med andra ord rör det sig om en anspråkslös skildring av jazzstaden Uppsala under ovan-stående tidsperiod, skriven av en sann jazzentusiast (eller mindre kvalificerad kännare ). Några ambitioner finns inte att utgå från en musikvetenskaplig horisont med fråge- eller problemställningar som på ett reflektivt sätt genomsyrar textens uppläggning. Författaren har istället nöjt sig med att kompilera diverse källmaterial (fotografier, programblad, annonser) i en logisk-kronologisk ordning (företrädesvis baserat på halva decennier). Originellt nog finns ingen innehållsförteckning i boken, och i förordet framkommer att avsnitt motsvarar kapitel i författarens tankevärld
Nåväl, om man läser boken utifrån de blygsamma premisser som författaren själv anger finns en hel del roliga saker att ta till sig. Bokens syfte är alltså att fånga in jazzens utvecklings-faser i Sverige ur ett uppsaliensiskt perspektiv. Att utländska jazzbesök spelat stor roll för svenska jazzmusiker och svensk jazzpublik har ju konstaterats tidigare av bl.a. Erik Kjellberg (Svensk jazzhistoria, 1985). Uppsala som jazzscen utgör inte något undantag i detta avseende, utan stort utrymme ägnas därför av Leidstedt åt denna typ av besök. Vi får t.ex. reda på att den legendariske storbandsledaren Duke Ellington har varit på besök i Uppsala totalt tre gånger med sin orkester (1939, 1971 och 1973).
Vidare dyker bebop-trumpetaren Dizzy Gillespie upp ett par gånger i början på 1953. Överhuvudtaget blir 1950-talet ett gyllene jazzdecennium för Uppsala (liksom för Sverige i övrigt). Att free jazz-saxofonisten/ bas-klarinettisten Eric Dolphy, tillsammans med svenskt komp, ger en konsert på V-Dala nation 1961, är ju något av kuriosa, liksom Art Ensemble of Chicagos konsert 1970 på Norrlands nation. 1971 och 1972 hölls Newport Jazz Festival i Universitetsaulan, med bl a Miles Davis som stor attraktion i förra fallet. Riktiga höjdpunkter
Leidstedt konstaterar att studentnationerna var en viktig marknad för såväl jazzmusiker som publik under 1940-, 1950- och 1960-talet. Under perioden 1964-1971 var Måndagsklubben på Värmlands nation en viktig jazzscen, där förstklassiga utländska och svenska musiker fram-trädde varje vecka, och blev runt 1970 Nordens största jazzklubb. Från att under 1920-talet ha förknippats med dans vid idrottsmässor och evenemang anordnade av idrotts-föreningar (t.ex. UIF) kom den uppsaliensiska jazzen att i mitten av 1930-talet införlivas med bl.a. jazzklubbs-verksamheter (Upsala Swing Club, b. 1937, den första jazzklubben i Uppsala). Jazzen blev en symbol för ungdomens musik. Och till de mer namnkunniga lokala förmågorna hörde natur-ligtvis Åke Stan Hasselgård på klarinett som gjorde blixtkarriär och 1948 begav sig till USA. En annan blivande världsartist var Lars Erstrand på vibrafon. Till övriga namnkunniga jazzmusiker kom Bosse Broberg (trumpet) och Lennart Åberg (saxofoner) att räknas i början av 1960-talet.
Leidstedt pekar också på mörkare sidor i den svenska jazzhistorien. Under 1920-, 1930- och 1940-talet förekom ofta rasistiska värdeomdömen om afroamerikanska jazzmusiker och jazzgrupper i massmedia. Som exempel ger Leidstedt följande citat från en recension om trumpetaren Louis Armstrongs första live-framträdande 1933 i Sverige: Hr jazz-kungen och människoätar-ättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhäst-fysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen.
Några år senare, med anledning av storbandsledaren Don Redmans besök i Sverige 1946, står följande att läsa: Att se tvättäkta neger i aktion är alltid underbart. De frapperar inte bara genom sin svärta utan genom sin elastiska ansiktshud och sin otroliga plastik.
När det gäller bokens periodisering (1925-1975) tycker jag att det är synd att Leidstedt på ett styvmoderligt sätt, i epilog-form, behandlar jazzen från 1976 fram till 2001. Denna epok på 25 år inrymmer många spännande musiker och grupper (t.ex. Anders Widmark) på den uppsaliensiska jazzscenen. Lite förvånande tycker jag också att jazzfestivalen Winter Swing inte omnämns i detta sammanhang eftersom det är en årligt återkommande företeelse. Leidstedts första del (Uppsalas biografer) inbegriper ju perioden 1897-1997. Kan det vara så att avsaknaden av 1980- och 1990-talets jazz i Kjellberg (1985) samt Bruér Westin (Jazz. Musik, miljö, människor, 1982) gör att det inte finns några utvecklingsfaser att relatera sig till för författaren? Eller är det så att jazzen efter 1975 upplevs som mindre intressant att behandla?
Sammanfattningsvis bör boken appellera till alla jazzdiggare som önskar få en katalogmässig orientering om vem/vilka som har spelat jazz var och när i Uppsala. Det rika urvalet av färg-starka tidnings- och tidskriftscitat, i form av diverse recensioner, bidrar naturligtvis också till bokens underhållningsvärde, liksom ett otal illustrationer.
Att Anders Leidstedt ånyo gjort en kulturgärning rörande Uppsalas nöjesliv (nu med jazzen i fokus) står höljt bortom allt tvivel. Det faktum att han på ett flertal ställen i boken citerar recensenter som retar sig på den urusla akustik som Universitetsaulan förknippas med vid jazzkonserter bidrar, i tryckt form, indirekt till att stärka opinionen för att ordna med en konsertlokal som är värd namnet. Jag tror nog att envar känner att måttet har rågats flera gånger om i samband med diskussionerna om Musikens hus. Segt som kola
