Lekfull och melankolisk litteratur mellan liv och död
Den ensamme drömmarens vandringar
av Almeida Faria
Översättning: Marianne Sandels och Örjan Sjögren
Almaviva
I en estetiskt tilltalande utgåva med titeln Den ensamme drömmarens vandringar presenteras den portugisiske författaren Almeida Faria (f. 1943) -- på svenska tidigare tidigare känd endast genom ett fåtal verk -- med tre nyöversatta berättelser: Den ensamme drömmarens vandringar, Vanitas och Vid stängningsdags.
Berättelsen Den ensamme drömmarens vandringar (en parafras av Rousseaus klassisker Den ensamme vandrarens drömmerier) tar läsaren med ned till dödsriket - via New Yorks tunnelbanesystem. Om vandringen intar en central plats i Rousseaus verk, är det drömmen, eller en förvrängd verklighet med stark prägel av dröm och fantasi, som står i fokus hos Almeida Faria. Den enligt titeln förment ensamme drömmaren är emellertid långt ifrån ensam i sina drömmar. Han besöks, eller snarare hemsöks av ett gytter av märkliga - och kusliga - karaktärer som utgör berättelsens rika och fantasifulla persongalleri. Bl a råkar vi några gestalter som post mortem, med en anspegling på klassisk mytologi, blivit förvandlade till djur i överensstämmelse med sitt sanna väsen.
Den ensamme drömmarens vandringar präglas av filosofisk lekfullhet och makaber humor där ofta underfundiga och subtila allusioner på allt ifrån mytologi till grekiska och romerska författare, över Bibeln, till Rousseau, Andy Warhol och Borges är legio, vilket spänner djärva bågar mellan olika tidsepoker och kultursfärer.
Och just den fantasifulla och lekfulla behandlingen av historiska skeden och personer är ett utmärkande drag i de tre texter av Almeida Faria som samlats i föreliggande utgåva. I berättelsen Vanitas möter vi den armeniske oljemagnaten Calouste Gulbenkian (kring förra sekelskiftet en mycket berömd personlighet i oljebranschen), som - levande död - vandrar på jorden och besöker konstmuséer, sökande efter stilleben med dödsmotiv. Och i den avslutande texten Vid stängningsdags skildras på ett kongenialt sätt ett fiktivt möte, som emellertid kunde ägt rum, mellan den då landsflyktige Oscar Wilde och den portugisiske författaren Eça de Queirós, vilka båda befinner sig vid slutet av sin levnad.
Tematiskt förenas de tre texterna framförallt av tankar om döden i livet och livet i döden. Det är berättelser som står och väger någonstans mellan verklighet, dröm och fantasi, dekonstruerande verkligheten, upplösande gränslinjen mellan liv och död. Härigenom utgör Almeida Farias texter ett slags omedgörlig om än lågmält melankolisk påminnelse om livets flyktighet och dödens ständiga närvaro.
