Vackert om det fulaste som finns

Före detta uppsalastudenten Agnes Gerner, född 1984, har nbsp; släppt sin andra diktsamling Sus – uppföljaren till debutverket Skall, som även den hade djurtema och som bland annat tilldelades Katapultpriset.

Sus är ett fascinerande verk. Det är uppbyggt i tre delar och tar med oss på en resa genom grisens ögon. Resan är den som de flesta grisar gör, nämligen den från uppfödaren till slakthuset.
Genom kontrasterna i det vackra poetiska språket, det fula ämnet som behandlas och de brutala bilderna som målas upp för läsarens inre uppstår en ny sorts reaktion. Ett äckel över den nuvarande djurhållningen i Sverige och världen växer fram för den som läser dikterna med inlevelse.
Denna diktsamling bör läsas i sin helhet. Dikterna står inte alltid lika starka i sin ensamhet, även om det finns en del slagkraftiga stycken.
”Kan de inte gå får de släpas / De ska skjutas där de ligger / Döden är portabel”

Det är något Gustaf Fröding-aktigt över verket. Han försökte skriva poesi ur snigelns synvinkel – Gerner lyckas skriva poesi ur slaktgrisens synvinkel. Tankarna förs även till den bästsäljande vetenskapliga författaren Yuval Noah Hararis senaste verk Homo Deus. Det är visserligen inte poesi som Harari skriver, men han ifrågasätter starkt hur vi människor uppfattar djur som mindre medvetna varelser än oss själva, och därav ofta behandlar djuren mycket illa.
Detta har Gerner och Harari gemensamt. Genom olika verktygslådor och byggmaterial lyckas de båda bygga upp ett mycket starkt case för att människan borde se över sin nuvarande relation till djuren.
Just detta tema och poetiska uttryck gör att Gerners diktsamling känns ytterst modern. Hon pekar ut något fult i vårt moderna samhälle, och skriver vacker poesi om det utan att ducka för det obehagliga.