Tillräckligt fascinerande för att hålla intresset uppe

Sigge Eklund
Den sista myten
Albert Bonniers förlag

Med sin andra roman har Eklund skrivit sig bort från sina suparbröders storvulna känslor och blaserade livshållning. Eklund har istället rört sig mot en kyligare tradition - förvisso lika romantisk men lite mer sofistikerad, lite mer litterär: den intellektuella äventyrsromanen. Vid detta bord, i sällskap med Jan Arnald, Gabriella Håkansson och Aris Fioretos, diskuterar man inte hjärta, smärta och krånglande brudar. Här förs istället lågmälda samtal om nya vetenskapliga rön och geniala lösningar på universums gåtor.
Kvällens samtal handlar om sociobiologis bidrag till den eviga frågan om arv och miljö. Men av lust och ohejdad vana också om Jungs arketyplära, Chomskys lingvistik, Paul Auster och amerikansk film noir. Eklunds gör vad han kan för att bidra till gemytet. Sin anekdot kallar han för Den sista myten. Historien tar sin början då en bortglömd författare får ett oväntat telefonsamtal. En anonym röst erbjuder honom att mot en stor summa pengar skriva en biografi över en nyligen avliden filmregissör och mytforskare. Författaren flyttar in i den okände tänkarens lägenhet, börjar rota i hans efterlämnade papper om strukturalistisk teori och kommer en fantastisk tanke på spåren. Jakten på gåtans lösning för honom ut i världen, till New York, Paris och Athen, samtidigt som den leder honom allt längre in i en vindlande tankelabyrint, ett mysterium som tvingar honom att omvärdera sin syn på människans individualitet och fria vilja.
Till en början är det lätt att reta sig på den genomskinliga konstruktionen; historien följer föga subtilt en klassisk dramaturgisk modell. Det visar dock snart vara själva poängen, att så att säga lura åhörarna genom att presentera den ännu inte fullt accepterade sociobiologin i en lättillgänglig dramatisk form. Teori och praktik går hand i hand, speglar och vidareutvecklar varandra. Detta slags smarta metakonstruktioner brukar beskrivas som svindlande. Nu öppnar sig kanske inte direkt några hisnande avgrunder i Eklunds berättelse, men historien - och framförallt den vetenskap den handlar om - är ändå tillräckligt fascinerande för att hålla intresset uppe kvällen igenom. Hade Eklund dessutom förmått ge det teoretiska skelettet kött, blod och psykologisk klangbotten, hade det kunnat bli riktigt bra. Något mästerverk i genren är det alltså inte, men när Eklund avrundar det hela genom att slå upp ett fönster och släpper in lite sval luft i den överhettade tankesmedjan, känns det ändå som välbehövlig svalka för ens lätt febriga panna.